I Sverige betraktas en hög skattenivå som ett naturligt fenomen, något man ska anpassa sig till snarare än att ifrågasätta. Att klaga på skatten förknippas ofta med borgerligheten, med villaägare, företagare och ”de rika”, inte med boende i Rinkeby eller Rosengård. Men en ny rapport från Järvaveckan och Indikator ger en annan bild.
Över hälften av de boende i Stockholms utsatta områden har funderat på att lämna Sverige. Det vanligaste skälet är otrygghet, kriminalitet och missnöje med samhällsutvecklingen. Men bland de utomeuropeiskt födda sticker något annat ut: en tredjedel uppger höga skatter som ett skäl till att vilja lämna Sverige.
De tycker att de får behålla en för liten del av det de själva tjänar. En högst relevant åsikt i ett land som genom tiderna haft ett av världens högsta skattetryck. Svenskarna, marinerade i den socialdemokratiska föreställningen att det är häftigt att betala skatt, som Mona Sahlin uttryckte det 1994, tycks i större utsträckning acceptera att det är så. Att ifrågasätta skatten anses av både finborgare och vänstersympatisörer som ofint. Det gör man inte. Man betalar och tiger.
Men så flyttar människor in från tredjeland med väsensskilda kulturer och gör just detta. Sveriges Radio gör reportage om rapporten men nämner inte att en tredjedel av de boende i utsatta områden uppger skattetrycket som ett skäl till att vilja flytta utomlands. Svårt att tro att den pikanta detaljen glömdes bort.
Några andra som måste ha blivit tagna på sängen av Järvaveckans undersökning är Socialdemokraterna. Historiskt sett har de varit extremt starka i dessa områden, även om de backade något mellan valen 2018 och 2022. Skattefrågan är Socialdemokraternas främsta, och kanske det enda, verktyg som partiet har. Skattehöjningar är sossarnas universallösning. Den ska ta bort allt det onda i samhället, tror alla socialdemokrater i alla tider. Nu, helt plötsligt, står de handfallna när inte ens de egna väljarna vill omfamna deras skattepolitik.
Men resultaten från Järvaveckans undersökning blottlägger även en värderingsskillnad som är ytterst obekväm för vänsteretablissemanget att tala om. Den som är uppväxt med demokrati förstår dess innebörd. Man greppar samhällsupplägget där tanken är att man delar med sig för att gemensamt kunna betala för vägar, sjukhus, skolor och annan omsorg. Man förstår att en mindre del inte har förmågan att klara sig själva och att dessa måste få stöd och hjälp. Det är det som brukar kallas det svenska samhällskontraktet. Med åren, i takt med den höga invandringen, har det dock ifrågasatts. Många, som tidigare var lojala skattebetalare och entusiaster av socialdemokratisk skattepolitik, har ogillat att människor kommit till vårt land med en förväntan om att bli försörjda av andra. Systemet har utnyttjats av krafter som haft noll lojalitet med majoritetsbefolkningen, vilket har påverkat skattemoralen och skatteacceptansen negativt.
De svenska värderingarna, synen på samhället och dess uppbyggnad, ska ställas mot den kultur som flyttat in, den som många gånger varken tror på demokrati eller jämlikhet. Regeringen tillsatte 2025 en utredning om just detta, om klaner och släktbaserade nätverk som bygger parallella samhällsstrukturer i Sverige. Även Polisen har i sina egna lägesbilder länge konstaterat att kriminaliteten i utsatta områden understöds av den typen av sociala strukturer. Forskaren Per Brinkemo har skrivit två böcker i ämnet, bland annat ”Mellan Klan och Stat”.
Inom dessa kretsar finns helt andra mål och visioner för hur ett samhälle ska styras och byggas. Där sätter man familjen och klanen främst. Med det synsättet blir den svenska modellen med det svenska samhällskontraktet svår att implementera, och för oss självklara principer som att ”göra din plikt och kräva din rätt” omöjliga att förankra. Kort sagt framstår den integration som i svensk debatt presenteras som den enda lösningen på nutidens samhällsproblem alltmer som utopisk. Ogillandet av skatter som, med svenska mått mätt, är låga, framför allt på låga löner, bekräftar just detta.
Att Socialdemokraternas favoritverktyg, höjda skatter, riskerar att bli just det argument som driver ut människor ur landet. Att återvandringen kan öka inte på grund av ökade återvandringsbidrag, utan på grund av skattepolitik. Det är en politisk ironi på hög nivå. Det såg vi inte komma.