Vilket pådrag det blev på svensk gammelmedia när någon som heter Birgitta Ohlsson aviserade att hon skulle byta parti, från Liberalerna till Centerpartiet. Egentligen bytte hon redan för fyra år sedan när hon 2022 lade sin röst på Centerpartiet. Men det är tydligen en parentes i sammanhanget. Nu var det stora att Liberalernas mesta affischnamn, som få utanför politiken visste vem hon var eftersom hon lämnade politiken 2018, har gått över till Centerpartiet.
Media gick i spinn. Det tog aldrig slut på vänligheterna och allt gullegull. Birgitta Ohlsson lovordades av alla: SVT, SR, TV4, Aftonbladet och DN. De kunde inte, och de kan det inte fortfarande, dölja sin eufori. Och det har gått undan i svängarna. Birgitta Ohlsson har plockats fram i alla möjliga sammanhang, alla med det stora budskapet att Ohlsson är den som ska säkra Magdalena Andersson statsministerposten, och Ohlsson själv ska bli minister av något slag.
Så vad är det som gör denna kvinna så magisk? Varför skulle hon vara garanten för en vänsterregering? För att besvara det ska den frågan ställas med betoning på vänster. Gammelmedia hoppas och tror att Birgitta Ohlsson är den som ska säkra att vänsterpolitik blir verklighet. Men ack vad de bedrar sig. De kan inte ha studerat vad Birgitta Ohlsson har sagt och gjort genom åren. Visst kan hon utåt sett verka vara vänster när hon vill välkomna alla världens migranter, vurma för ett starkare EU och öka biståndet. Fast det är bara halva hennes tankegångar.
Ohlsson vill gärna beskriva sig som liberal där människans frihet ska stå i centrum. Hon tror inte på nationalstaten. Varje människa föds som någon slags världsmedborgare. EU ska bli större och starkare. De enskilda medlemsstaterna mindre och svagare. Kultur är något som är föränderligt, därav ointresset för den svenska kulturen. Välfärdsstaten ska bantas ned. Den föds man inte in i, den kvalificerar man sig in i. De liberala tankegångarna om till exempel yttrandefrihet och demokrati ska det lagstiftas om. Och Ohlsson är övertygad om att dessa principer är så starka att de aldrig går att rubba.
Alla tänkande människor förstår att det här är fina tankar, men i realiteten är det en skrivbordsprodukt. För vad händer med de liberala tankegångarna om majoritetssamhället förändras? Om Sverige, med Ohlssons tankemodell, om några år skulle ha, låt säga, åtta miljoner muslimer och fem miljoner svenskar? Vilka principer gäller då? Ohlssons liberala eller de religiösas? Liberalism eller sharia? Och hur ska liberala lagar stoppa klansamhällets makt över individen? Klanen vinner alltid. Kanske inte på pappret, men definitivt i verkligheten.
Och så välfärden, det som vi svenskar tar för självklart. Ska det plötsligt bli att även svenskar ska tvingas kvala in? Det låter kanske logiskt att människor ska ”tjäna in” sin välfärd. Men är det rätt att svenskar som är födda i landet, med föräldrar som betalat in till detta system, inte ska få tillgång till det – när konsekvensen av Ohlssons fria invandring är att systemet inte längre räcker till? Hur många barn tror Ohlsson kommer att sättas till världen då, när man inte ens vet om barnet kan få vård om så skulle behövas?
Men allt detta vill inte media belysa. De kan bara ta till sig del ett av de liberala centerpartisternas världsbild, den del som handlar om att välkomna alla världens migranter och ge EU mer makt. Del två, om följdeffekterna av del ett, är för otäck. Här beter sig media som små barn som råkat hamna framför en skräckfilm. De stänger av när det blir läskigt. De ställer inga frågor. De vill inte veta.
Birgitta Ohlssons byte från Liberalerna till Centerpartiet var helt rätt. Det är där hon hör hemma. Är det något parti som är extremt så är det Centerpartiet. De tror på att människan klarar sig bäst själv, med så lite statlig inblandning som möjligt. Precis så som Ohlsson själv har gett uttryck för. Så grattis, grattis Centerpartiet! Med Birgitta Ohlsson förstärkte ni verkligen var ni står i svensk politik. Ni står definitivt inte till vänster, ni står på ett ställe där varken höger eller vänster vill vara.