SVT:s Mats Knutsson hade i förra veckan en analys om väljarnas partilojalitet. Tesen som Knutsson presenterade var att de mest övertygade väljarna är de som skulle rösta på partiet även om det hade en hund som partiledare. Inte helt oväntat är det Socialdemokraterna som har flest ”hundväljare”. Hela 7,3% hade röstat på S under vilka omständigheter som helst. De är kärnväljarnas kärnväljare. Räknar man in hela kärnväljargruppen är siffran 22,1% av väljarna. Alltså, mer än 1,7 miljoner väljare som varken bryr sig vad Magdalena Andersson säger eller vad partiet gör, och ändå röstar de på S.
Och det märks att Socialdemokraterna har de mest oengagerade och ointresserade väljarna. Nyligen höll Magdalena Andersson ett tal om ekonomisk tillväxt, ett viktigt ämne enligt Andersson själv. Eftersom S-väljarna ofta påstår att Socialdemokraterna är partiet som värnar om den ”lilla människan”, det arbetande folket och är garanten för att folk ska få ett bättre liv med mer pengar i plånboken, borde intresset för vad Andersson säger vara stort. För utan tillväxt, inga löneökningar. Men så är inte fallet. Efter bara ett par dagar hade talet på Socialdemokraternas YouTube-kanal fått endast 1 380 visningar och 64 gilla-markeringar.
Det kan jämföras med exempelvis Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. När han håller ett jultal på YouTube får han 62 800 visningar och nästan 6 000 gilla-markeringar efter tre månader. När Magdalena Andersson gör samma sak blir det endast 5 518 visningar och 179 gilla-markeringar efter lika lång tid.
Av denna diskrepans finns det mycket att fundera kring. Hur illavarslande är det för Sverige att landets största parti, med över 2 miljoner röster, har väljare som inte bryr sig? Och vad säger det om partiet, och vad innebär det i praktiken?
För det första ger det partiet ett enormt stort spelrum. Väljarna litar blint på att Socialdemokraterna för ”rätt” politik. Det betyder också att partiet kan förhandla fritt med andra partier i alla sakpolitiska frågor. Det finns inga begränsningar och det finns inga heliga kor. Inte en enda sakpolitisk fråga kan få S att ge upp makten – av det enkla skälet att det yttre trycket från de egna väljarna saknas. S kan köra på hur vilt de vill.
Förutom då, kanske, att tillsätta en hund som partiledare. Där om någonstans kan det förmodligen bli ett stopp och ett stort tapp för S om de skulle komma på något så tokigt. För S är det parti som har flest väljare med utländsk bakgrund varav många med muslimsk tro, och inom islam betraktas hundar traditionellt som rituellt orena. Att byta ut Magdalena Andersson mot en hund är kanske inte fullt så okomplicerat som Knutssons analys antyder. Även den mest lojala väljarkåren har sina gränser. För S är det hunden.