Företrädare för den fackliga centralorganisationen LO medger nu det som många svenska arbetare länge vetat. Den omfattande invandringen har bidragit till pressade löner och försämrade villkor på delar av arbetsmarknaden. När LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö nyligen börjat lyfta detta i debatten är det ett erkännande som förändrar spelplanen. Sverigedemokraterna har rätt, och är dessutom det enda parti som gjort något för att förbättra situationen för svenska arbetare.
När migrationspolitiken nu stramas åt möts Sverigedemokraterna och regeringen av hårda angrepp från socialdemokrater och stora delar av medielandskapet. Kritiken är intensiv. Men i den andra vågskålen finns LO:s eget erkännande. Pressade löner. Försämrade villkor. Ökad otrygghet i arbetaryrken. Kanske är verkligheten mer komplex. Kanske är det bara SD som vill ta tag i jobbiga problem.
Under åratal har sambandet mellan stor invandring och försämrade villkor tonats ned. Den som påtalade effekterna av ett snabbt växande arbetskraftsutbud avfärdades ofta. På LO har de nog egentligen alltid insett hur svenska arbetare blir lidande när både arbetskraftsinvandring och andra former av invandring blir för omfattande. Men det var väl bäst att vara tyst när socialdemokratin och medierna rasist-stämplade alla som kom med invändningar.
Ett problem har varit systemet med så kallade spårbyten. Personer som fått avslag på asylansökan har kunnat stanna genom att i stället ansöka om arbetstillstånd. Asylsystemet har därmed blivit en alternativ väg in på arbetsmarknaden. Det har ökat konkurrensen i redan utsatta branscher och undergrävt tilltron till regelverket. För svenska arbetare har det inneburit ytterligare press på löner och villkor.
Detta är relevant idag eftersom spårbytena nu ska bort. Detta är också bakgrunden till många problem som rapporteras i media. Spårbytena borta aldrig ha funnits.
Socialdemokraterna bar det politiska ansvaret när invandringen ökade kraftigt. Trots sitt nära band till fackföreningsrörelsen valde partiet inte att prioritera löntagarnas position. Retoriken handlade om solidaritet, men konsekvenserna drabbade dem som lever på sin lön. Visserligen kan man skylla på Fredrik Reinfeldt och Miljöpartiet i stora delar, men det hindrar inte att Socialdemokraterna satt vid makten i åtta år utan att lyfta ett finger för att försvara arbetarnas villkor.
Detta är kärnfrågan. Socialdemokraterna vågade inte ta striden när det krävdes. I dag är det andra som driver en stramare linje och som tydligt säger att svenska arbetares ekonomiska intressen måste väga tyngre. Då försöker Socialdemokraterna desperat ge sken av att de alltid velat förändra den naiva migrationspolitiken.
Kulissen verkar dock vara på väg att falla i sönder innan valet ens hunnit genomföras. Nu skriker hela partiet och medierna efter uppluckring av regelverken och återställare. Bara SD vågar vara seriösa och påpeka att man kan inte få allt. Omställningarna i systemet måste genomföras. Det duger inte att göra om samma misstag och sen komma på att man varit naiv.
Verkligheten förändras inte av att budbäraren kritiseras. LO:s erkännande borde leda till självrannsakan inom både Socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen. Arbetarrörelsen övergav arbetarna. Svenska arbetare förtjänar en politik som faktiskt försvarar deras löner, deras villkor och deras framtid. Socialdemokraterna ska inte en gång till få sälja ut svenska arbetare för en naiv invandringspolitik.