Thomas Bodström vill framstå som den vuxne i rummet. Juristen som håller fast vid principerna när känslorna svallar. I den senaste debatten om pedofiljägarsajten Dumpen och SD:s stöd till dess ansvariga utgivare återkommer samma budskap. Pedofiler ska straffas, men rättsstaten får inte utmanas av privatpersoner som ”snickrar ihop egna lagar”.
Det låter hedervärt. Problemet är bara att Bodström – och Socialdemokraterna – gång på gång använder rättsstatens språk som en sköld för ett system som i praktiken lämnat barn utan tillräckligt skydd. Och när människor ser att staten inte hinner, inte orkar eller inte vågar, då växer parallella aktörer fram. Inte för att de är önskvärda, utan för att tomrummet blev för stort.
Moralisk indignation, men institutionell självbelåtenhet
Bodström har länge varit konsekvent i en sak: han avskyr uthängningar och “folkdomstolar”. När entreprenören Douglas Roos försvarade Dumpen i SVT, svarade Bodström med att han inte gillar “grov utpressning” och “hur man driver folk till självmord” och menade att det “inte har något med barn att göra”.
Även när Patrik Sjöberg 2017 hängde ut en misstänkt pedofil i sociala medier var Bodströms instinkt densamma. “Du kan inte avgöra skuld.” Som princip går det att förstå. Men som samhällsstrategi är det otillräckligt. För i det ögonblick staten inte förmår skydda barnen effektivt, blir Bodströms predikan om formalia en provokation för brottsoffer och föräldrar.
Socialdemokraterna har gjort för lite, för sent.
Socialdemokratins kriminalpolitiska arv är fullt av reaktiva ryck när opinionen exploderar. Däremellan en seg förvaltning, där straffskärpningar och skarpa preventiva verktyg ofta avfärdas som “populism”, “symbolpolitik” eller hot mot rättsstaten. Resultatet har blivit att barnskyddet inte hållit jämna steg med brottslighetens digitalisering och förövarnas systematik.
Och i dag ser vi samma reflex i Dumpen-debatten. Bodström fokuserar mer på att SD betalat förtalsböter och på en principiell konflikt om domstolarnas ställning, än på varför en sådan gråzon över huvud taget uppstått. När Tidöpartierna levererar verktyg då protesterar Bodström mot “stämningen”.
SD driver fram förändring
Kontrasten mot dagens reformtempo är tydlig. Tidöpartierna radar upp lagstiftning och verktyg med ett uttalat mål att göra det svårare att begå övergrepp, lättare att lagföra, och möjligt att hålla extremt farliga sexualförbrytare inlåsta längre. I en debattartikel (17 februari 2026) pekar de bland annat på ny påföljd “säkerhetsförvaring” från 15 april 2026 för att kunna frihetsberöva sexualbrottslingar mot barn på obestämd tid, möjlighet från 1 april 2026 att döma för försök till våldtäkt mot barn över internet även om polis tagit över chatten, höjda maxstraff och skärpningar kring grooming, och en översyn av förtalsbrottet för att i större utsträckning kunna varna om dömda förövare.
Det är den här typen av konkret, sammanhängande politik som faktiskt kan minska sexuellt våld mot barn. Hårdare inkapacitering av de värsta återfallsförövarna, bättre spanings- och bevisverktyg i digitala miljöer, tydligare regler som gör att polisen kan agera proaktivt, och färre juridiska kryphål.
Det obekväma för S är att SD i praktiken blivit den politiska kraft som driver upp konfliktlinjen från “rättsstat vs blodtörst” till “barnens trygghet vs förövarens handlingsutrymme”. Och inom Tidösamarbetet sitter SD centralt i justitieutskottets arbete, med reformpaket som explicit riktas mot sexualbrott mot barn.
Det är SD och Tidöpartierna som formulerar reformagendan, sätter takten och tvingar fram beslut som länge fastnat i utrednings-träsk och principiella låsningar.
Poängen som Bodström missar
Ingen vill ha ett samhälle där privatpersoner jagar misstänkta och där uthängningar ersätter domstolar. Men Bodström låtsas som att det är där diskussionen börjar och slutar. Den gör inte det. Den börjar med barnen. Med de digitala miljöerna där övergrepp planeras. Med återfallsförövare som släpps ut och hittar nya offer. Med ett system som alltför länge varit bättre på att värna sin egen självbild än att leverera trygghet.
Bodström visar – med sin irritation över “stämningen” och sin fixering vid juridiska ceremonier – varför Socialdemokraterna aldrig lyckats göra barnskyddet till en kompromisslös statsuppgift. När verkligheten tränger sig på, vill han diskutera process. När brotten förändras, vill han diskutera tonläge.
Det är exakt därför SD och Tidöpartierna i dag kan driva igenom lagstiftning som faktiskt kan stoppa sexuellt våld mot barn. De prioriterar resultat före pose.