Det är underligt hur åsikter hos våra medmänniskor har blivit viktigare än substansen av vem de är. Under mina tre år inom Sverigedemokraterna har jag stött på många fina människor, både som jag känt länge och som jag just lärt känna, som anser att partiet jag röstar på är viktigare än vem jag är som person. Speciellt som skribent har detta blivit tydligare än jag någonsin kunde ana när jag var vänsterpartist.
Visserligen var även jag en sådan som inte kunde tänka mig att umgås med sverigedemokrater. Jag kan inte svara exakt på vad de största faktorerna var för mig, men min misstanke är att jag drogs med i kamraternas hets och hat. Jag intalade mig att det enda som spelade roll var att vi delade värderingar, men idag inser jag att värderingar och politik inte nödvändigtvis är samma sak. Vi människor är så mycket mer än bara politik. Det som definerar oss som vänner är inte vilket parti vi röstar på eller vad vi tycker i sakfrågor. Det som definierar oss är istället vår omtänksamhet, hur roligt vi har tillsammans, att vi delar vissa intressen, och allt annat som gör oss mänskliga.
Under torsdagen skulle jag hålla en intervju med en man i min egen ålder för en planerad artikel. Under tiden vi hade pratat och förberett hade vi haft roligt och delat många skratt. Vi kom väl överens helt enkelt. När vi kom in på politik var jag tydlig med att jag håller sådant utanför, men personen visade sig vara vänsterpartist och mycket bestämd. Han gick sedan ut på nätet och såg min politiska tillhörighet och så var det med det. Intervjun blev inställd och det hela slutade med det vanliga, skällsord och narr.
Även om det inte stör mitt liv på något större sätt så sörjer jag ändå att vi i Sverige inte längre kan hålla konversationer med människor vi inte delar åsikter med. När jag tänker tillbaka på den tid som jag var precis sådan så kan jag inte se hur jag fick det hela att gå ihop. Jag förstår inte hur det går ihop att man påstår sig gilla allas olikheter, men samtidigt så är det så viktigt att vi också alla ska vara likadana. Alla vi inte håller med ska stängas ner och frysas ut. Och ändå är det jag som blir kallad fascist. Underligt det där.
På ett sätt kan jag förstå att man väljer en partner som delar ens åsikter och religion. I en relation där man kan komma att uppfostra barn tillsammans kan det bli extra viktigt att man är två människor som ser på barnuppfostran på liknande sätt. Men i vänskapsrelationer? Eller i situationer där man bara ska kunna sitta och vara hövlig en stund? Vad har hänt med världen då vi helt plötsligt måste ta varje strid varje minut av våra liv? Är det så himla viktigt att alltid visa oss som moraliskt överlägsna och att göra det på ett sätt som är så otrevligt som möjligt?
Jag saknar de tider då människor kunde bita sin tunga en stund för att bevara friden.
Linn Johansson Leinonen (SD)
Student, politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR