Magdalena Andersson är besatt. Inte av den egna politiken utan av hur hon ska tillskansa sig makten. Det blir tydligt när hon nu försöker övertyga Vänsterpartiet att backa från sina krav på regeringsplatser.
Det mer naturliga, och det som är förväntat från en partiledare, vore att först utforma politiken genom att utröna vilka gemensamma ståndpunkter partierna har, vilken politik som är möjlig att genomföra, och sedan komma överens om vilka platser och positioner respektive parti bör få. Men Magdalena Andersson gör tvärtom. Hon vill först få Vänsterpartiet att backa på sina krav på regeringsplats, för att tillförsäkra att det blir Socialdemokraterna som har den högsta beslutande makten, och därefter ska den gemensamma V-MP-C-S-politiken utformas.
Den som röstar på Socialdemokraterna röstar alltså på grisen i säcken. Ingen vet vilken politik det blir.
Skälen till att Magdalena Andersson gör så här är två. Dels är det så Socialdemokraterna brukar göra. Det var därför Socialdemokraterna oväntat stängde ner halva Sveriges kärnkraftsel, för att det var vad Miljöpartiet krävde för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister 2014. Ledordet var inte vad som var bäst för Sverige, utan vad som var bäst för Socialdemokraterna.
Dels beror det på att Socialdemokraterna inser att om de först aviserar vilken politik de tillsammans med de tre övriga vänsterpartierna ämnar driva, skulle de inte vinna något val. Skattehöjningar på allt från drivmedel och el till arbete hade avskräckt de allra flesta med lön och lån. Därför går Socialdemokraterna till val ensamma, med förhoppningen att väljarna inte förstår konsekvenserna av samarbetet med de tre andra vänsterpartierna. Ett outtalat väljarförakt, med andra ord.
Men även de som jublar över sossarnas utlovade skattehöjningar, de som tror att Sveriges tillväxt och välstånd gynnas av ett högt skattetryck, kan bli lurade. Centerpartiet vet inte mycket, men en sak är de säkra på: att skatten ska sänkas. Det är i princip Centerpartiets enda konkreta krav. Om Magdalena Andersson vill ha med Centerpartiet, vilket hon sannolikt måste, är risken stor att det inte ens blir några skattehöjningar. Det kommer naturligtvis försätta Magdalena Andersson i ett prekärt läge, eftersom hon har utlovat att många ska få mer, när andelen som betalar in till statskassan stadigt minskar. Lösningen på det är att öka statsskulden – och att sossarna håller tummarna för en ankommande högkonjunktur.
Högre invandring och högre elpriser är sannolikt det enda som vänsterpartierna så här redan på förhand kan utlova. På båda dessa punkter är tre av fyra överens. Invandringen är nödvändig medan kärnkraften är onödvändig. C, V och Mp längtar att göra Sverige än mer mångkulturellt och det första landet i världen med ett väderberoende elsystem. Att balansen i systemet är extrem svår att upprätthålla när vädret varierar, och att hela elsystemet därmed kan haverera, struntar dessa så kallade gröna partier i. Den enda som skulle opponera sig är S, men vis av erfarenhet vet vi att det finns inga heliga kor för Sveriges största parti. De gör vad som helst för att få makten. Till och med att göra Sverige till ett elfattigt land, där svenskar inte känner sig hemma i sitt eget land.
Vilka effekter en sådan politik får vet vi. Det räcker att titta tillbaka på den förra mandatperioden. Det blev inflation, lågkonjunktur, arbetslöshet, ökad kriminalitet, växande parallellsamhällen och utbredd fattigdom. Men för Magdalena Andersson spelar inte det någon roll – bara hon får makten.