Det är debatt i SVT:s Aktuellt, och biskop Andreas Holmberg från Svenska kyrkan möter Hans Eklind, riksdagsledamot för KD. Ämnet är huruvida KD kan behålla ”krist” i sitt partinamn, eftersom deras syn på migrationspolitiken är restriktiv, vilket tydligen, enligt public service, ger fog för att ifrågasätta partiets kristna värderingar.
Biskopen får dundra på rätt bra. Det är inhumant, den migrationspolitik som KD bedriver, säger han. Det är orättvist. Mot vem, kan man undra. Mot de som ska tvingas betala och försörja för att fler invandrare tas emot, som ända sedan 1980 har visat sig ha allt svårare att komma i arbete och tjäna egna pengar? Eller är det orättvist mot de som tagit sig till Sverige och betalat ohyggliga summor till flyktingsmugglare, men som sen blivit nekade uppehållstillstånd?
KD:s Hans Eklind ställer frågan: Vad tycker biskopen är rättvist? Svaret han får är intressant, och talande. Biskopen säger att ”Rättvisa är att man får vad man behöver”. Hans Eklind reagerar som vilken normalt funtad människa som helst skulle göra, kristen som okristen: att det kommer att bli väldigt dyrt att rådda ett land där strävan efter rättvisa bygger på att alla människor ska ”få” det de behöver.
Men här ser biskopen förvånad ut. Det var inte ett svar han är van vid att få. Och kanske är det inte så konstigt. Svenska kyrkan klarar inte av att säga nej till någon. De välkomnar alla med öppna famnen. Till och med islamistkopplade Islamic Relief, som nu även SIDA slutat ge bidrag till, har kyrkan ett samarbete med.
Biskop Andreas Holmberg ger inte bara ett ansikte för Svenska kyrkans syn på rättvisa, utan för hela vänsterns. I deras värld är det rättvist att invandrare blir försörjda av andra – notera att det bara är de med utländsk härkomst som har förunnats denna ”rättvisa”. Är du etnisk svensk förväntas du alltid jobba och bidra. Man ska ovillkorligen tycka synd om de som kommer till Sverige och sen väljer(!) spåret att gå på av skattebetalarna betald SFI i åratal, utan att lära sig svenska eller se till att bli anställningsbar och vara en del av det svenska samhällsbygget. Denna medkänsla för de som valt att inte bidra ska väga tyngre, så mycket tyngre än beundran för alla som jobbar, sliter och gör bra ifrån sig. Det är vänsterns rättvisa.
Det förklarar också vänsterns vurm för bidragslinjen. Rättvisa är enligt vänstern en rättighet att ”få allt man behöver”. Det är så de tror att man skapar en rättvis och stark gemenskap i ett samhälle. Helt tydligt är att varken biskopen eller vänsterns representanter någonsin har implementerat sina tankegångar på barn, låt säga en syskonskara på tre. Be ett av syskonen städa familjens badrum. De andra två syskonen ligger i soffan och tittar på TV. Säg att ersättningen är 30 kronor. När badrumsstädet är avklarat ger du 10 kronor till vardera barn och förklara sen att det är rättvist. Upprepa det några gånger och se hur hållbar den rättvisetanken är inom familjen, och hur familjegemenskapen sen påverkas.
Biskop Andreas Holmberg påpekar att han inte är politiker. Han bara förespråkar vad som är rätt och vad som är det goda. Sen är det inte hans uppgift, säger han, hur problemen ska lösas. Det får politikerna göra, anser han. Så förmätet. Som att både vara folkets domare och Sveriges sämsta chef på en och samma gång. Vi får väl tacka han där uppe att biskopen ”bara” är biskop och inte ansvarar för svensk migrationspolitik. Men så mycket värre är att hans samhällsdestruktiva definition av rättvisa delas med den politiska vänstern.