Vänsterpartiet har förespråkat kortare arbetsvecka med bibehållen lön. Det har Miljöpartiet med. Hur det ska finansieras – har de däremot ingen aning om. Socialdemokraterna har fjärmat sig från frågan. Det får arbetsmarknadens parter komma överens om, har de sagt. Och så helt plötsligt, som av en händelse, aviserar nu LO att de kommer att kräva kortare arbetsvecka utan att lönen påverkas. Detta lanseras ihop med organisationens 4 Day Week Global.
Om det är en 4-dagars vecka som LO kräver skulle det betyda en löneökning på 25%. Om det är en 35 timmars vecka de eftersträvar motsvarar det en löneökning på drygt 14%. Bara där borde debatten stoppas. Vem som helst förstår att en löneökning på 14-25% över en natt, för alla i Sverige, är totalt orealistiskt. Det är ett tomt utopiskt löfte.
Men det är ändå passande, och perfekt, för Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna kan nu bara rycka på axlarna när frågan kommer på tal. Peka på LO och säga att det är de som bestämmer. ”Den svenska modellen ska råda” kommer Magdalena Andersson hävda, samtidigt som hon kommer att vara tydlig med att hon stödjer LO:s förkortade arbetsvecka. Och, vips, så blir det ett socialdemokratiskt valfläsk, hur orealistiskt det än är. Och eftersom förslaget primärt är LO:s kommer hon aldrig att ställas till svars huruvida Sverige har råd eller om företagen har råd. Och när förslaget inte blir av kan Socialdemokraterna säga att det aldrig var ett vallöfte. ”Det var LO som lovade. Inte vi.”
Och LO – å andra sidan – har inget ansvar. De är inget politiskt parti. De kan lova och säga precis vad som helst.
Att V och MP tycks ha fått lite feeling igen, att de formar sin politik efter känslan för dagen, är vi vana vid. Det har vi sett förr, som till exempel med migrationspolitiken. Men att Socialdemokraterna ska försöka undslippa ansvar genom att köra på med en ”vi får se hur det går”-mentalitet, är hutlöst. Politiska partier ska inte bygga luftslott. De ska bygga ett stabilt, tryggt och ekonomiskt starkt samhälle.
Det finns de som har räknat på vad det kostar med 35 timmars arbetsvecka. Svenskt Näringsliv bedömer att det skulle innebära ett tapp med 500 miljarder kronor per år i BNP. Tapp i BNP betyder färre varor och tjänstetimmar som produceras, vilket också betyder minskade intäkter. Och alla som förstår lite ekonomi kan räkna ut att minskade intäkter är dåligt för ett land. Det betyder att vi blir fattigare.
Noterbart är att förslaget om förkortad arbetsvecka läggs fram av Socialdemokraterna, från sidan via LO, i en tid då fler försörjs än arbetar i 75% av landets kommuner. I 230 av 290 kommuner är försörjningsbördan för skattebetalarna redan tung. Den vill Socialdemokraterna alltså förvärra.
Fyradagarsvecka är definitivt en bluff. Förkortad arbetsvecka är en utopi. Men skulle Sverige få en regering som är så pass inkompetent och okunnig kring de nationalekonomiska konsekvenserna, skulle ett sådant förslag omedelbart leda till kraftig inflation, därefter försämrad konkurrenskraft, minskade intäkter för företagen och så småningom också konkurser och massuppsägningar. Vad LO, och Socialdemokraterna, gör är att de lanserar en idé som i slutändan leder till att deras medlemmar blir av med jobben och svensk ekonomi packar ihop. Hur kan de ens lägga fram ett sådant förslag?