Magdalena Anderssons angrepp på mediehuset Kvartal i partiledardebatten avslöjade hennes odemokratiska impulser. I alla fall om man vänder hennes eget sätt att resonera mot henne. Den var ett ögonblick av klarsyn, där Socialdemokraternas verkliga syn på pressfrihet blottades.
När Magdalena Andersson i partiledardebatten valde att uttala sig nedsättande om Kvartal var det inte ett sidospår. Det var ett politiskt ställningstagande. Hon gjorde klart att det finns medier som inte längre förtjänar respekt, därför att de rapporterar om sådant hon själv ogillar.
Händelseförloppet är enkelt. Kvartal har publicerat uppgifter och analyser som kastade ett mindre smickrande ljus över Socialdemokraterna. I stället för att bemöta sakfrågorna valde Andersson att angripa avsändaren. Inte med argument, utan med misstänkliggörande. Ett klassiskt grepp från en rörelse som har svårt att acceptera att den inte längre kontrollerar hela samtalet.
Det är här hyckleriet blir uppenbart. I decennier har socialdemokratiska företrädare reagerat med stark indignation när politiker kritiserat medier, i synnerhet public service. Varje antydan om vinkling, partiskhet eller strukturell slagsida har beskrivits som ett hot mot demokratin.
Den principen gäller dock bara så länge medierna uppträder korrekt, vilket i socialdemokratisk mening betyder lojalt.
Nu finns det plötsligt medier som inte passar in i den gamla ordningen. Medier som inte delar rörelsens grundantaganden, som inte socialiserats in i samma politiska kultur och som inte ryggar tillbaka när makten blir obekväm. Mediemångfalden har ökat, och med den också möjligheten till verklig granskning.
Det är detta Magdalena Andersson reagerar mot.
När rapporteringen inte längre filtreras genom välbekanta redaktionella miljöer uppfattas den som fientlig. När journalister inte instinktivt förstår vilka frågor som bör tonas ned, ses de som oansvariga. Och när en ny medieaktör når genomslagskraft, då måste den ifrågasättas offentligt av landets tidigare statsminister.
Att Andersson valde att göra detta i en partiledardebatt är särskilt talande. Det var ett maktutövande inför öppen ridå, där signalen var tydlig. Vissa medier är accepterade, andra inte. Det är ett synsätt som står i direkt konflikt med den pressfrihet Socialdemokraterna så gärna talar om.
Socialdemokraterna har vant sig vid att sätta ramarna för det offentliga samtalet. När dessa ramar nu spricker reagerar man inte med självkritik, utan med irritation. Det är inte innehållet som ifrågasätts, utan rätten att publicera det.
Magdalena Anderssons angrepp på Kvartal säger därför mer om henne än om mediet. Det avslöjar en politisk ledare som accepterar fria medier i teorin, men bara så länge de inte används mot henne själv.