”Våld är inte lösningen”. Detta har blivit en kliché som upprepas igen och igen i många sammanhang, sällan så envetet som i Gazakonflikten. Men som samma konflikt nu visat så är det fel. Ofta ÄR våld lösningen.
Sedan Hamas först startade kriget för två år sedan har mäktiga västerländska intressen sökt en ”fredlig” lösning på konflikten. Det vill säga att israelerna ska ge sig. Ofta har det skett genom krav på förhandlingar, vapenvila eller anklagelser om krigsbrott och svält. Hur det än uttryckts så har det alltid handlat om olika formuleringar av samma sak: israelerna ska vara snälla mot palestinierna. Listan på ledare som gett uttryck för denna uppfattning mer eller mindre direkt är lång: FN:s generalsekreterare António Guterres, USA:s president Joe Biden, Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Frankrikes president Emmanuel Macron, och så vidare.
I skrivande stund verkar en hållbar vapenvila ha förhandlats fram – på Israels villkor. Israels våld har lett till Israels seger. Och inte bara i Gaza, utan även i Libanon mot Hizbollah och i Iran mot mullorna. På alla fronter har Israels våld ha lönat sig.
Anmärkningsvärt är att kraven på israeliskt tillbakadragande ofta har motiverats med att man bryr sig om Israel. Mestadels har detta varit hyckleri, men hur har man kommit undan med detta hyckleri? Det har alltid varit uppenbart att Israel är starkare än Hamas, så varför låtsas som om Israel riskerade att förlora?
Jo, för att Hamas hade ett hemligt vapen: mänskliga sköldar. Som Ismail Haniya, ordförande i Hamas’ politbyrå, uttryckt det: ”Barn är verktyg som ska användas mot Israel. Vi kommer att offra dem för att vinna världens politiska stöd”. (Ismail Haniya själv gick till de sälla jaktmarkerna efter en mystisk explosion i Teheran 2024).
Tiotusentals palestinier dog i Gazakriget, många av dem civila. Dagligen har europeiska storstäder störts av propalestinska demonstrationer. Västvärldens mediala etablissemang har låtit pressarna gå för att kritisera Israel. Det troddes vara omöjligt för Israel att stå emot detta tryck.
Men det var inte omöjligt. Obevekligen drog Israel i två års tid åt snaran kring Hamas – trots klagosången. Israel har förstått att Hamas inte kan förhandlas med utan tvång, eftersom man inte har något annat att erbjuda dem som de vill ha förutom judeblod.
Teorin har länge varit att demokratier inte klarar av krig, rent psykologiskt. Det är för hemskt, vi får för dåligt samvete, vi tycker synd om våra fiender. Israel har visat att det är en lögn – det går alldeles utmärkt att ge långfingret till mediaetablissemanget och aktivisterna som sprider den lögnen för att skydda sina kelgrisar bland terroristerna. Tjatpacket är bara mäktigt om vi tror att de är mäktiga. Vanligt folk förstår behovet av hårdhet, och inte bara i Israel.
Men den läxa Israel lärt världen kan inte bara appliceras på Mellanöstern, utan även i många andra situationer där hårdhet krävs. För det är inte bara i krig som västvärlden paralyseras av förutfattade meningar om vad som är politiskt och demokratiskt möjligt. Här i Sverige är de uppenbara exemplen brottsligheten och invandringen. Det påstås att vi inte kan göra vad som krävs för att fixa dessa problem. Men som Israel visar så kan vi ta i med hårdhandskarna – folket förstår, och vänstermedierna kan ignoreras.
Israel har visat för hela världen att demokratier inte behöver vara patetiska. Inte konstigt att landet hatas av alla som gör den slentrianmässiga världsindelningen mellan offer och förövare, där att vara god inte kan vara något annat än att vara patetisk.
Jakob Sjölander