Som en del av reklamkampanjen för sin nya standup-show bjöds Özz Nûjen in av sina kompisar på TV4 och råkade sin vana trogen halka in på politik:
“Efter fyrtio år tycker jag faktiskt det är lite skamligt för vårt land, Sverige, att vissa fortfarande inte känner sig välkomna, eller är välkomna. […] …jag känner av det, och det blir lite råare och grövre hela tiden. Vi har ju politiker som inte tycker att sådana som mig ens borde vara här, där man försöker locka iväg med pengar och dra in medborgarskapet och sådana saker. Så där måste jag också säga att jag tror att det räcker nu. Att jag tror att alla regeringar, oavsett om det är vänster eller höger, de ska tacka alla invandrare istället för att ge sig på dem. För utan invandring så stannar Sverige. Det räcker med att invandrarna slutar jobba tre dagar så är Sverige i konkurs. Allt stoppas och allting. Så det räcker nu, tycker jag.”
Det finns mycket att säga om detta, särskilt om kravet på tacksamhet. Men en sak i taget.
Först vill jag påpeka att ett välkomnande rent definitionsmässigt är något tillfälligt – det är inget konstigt att det falnat efter fyrtio år. Givet att man menar att stanna permanent så får man hoppas att välkomnandet vid det laget ersatts av något mer långsiktigt, som gemenskap.
Om ingen sådan gemenskap vuxit fram på fyrtio år så har vi ett problem. Särskilt som kraven för att ta sig in i den svenska gemenskapen är patetiskt låga, så låga att de brakat igenom golvet och nu ligger kvidande nere i källaren. Allt man behöver göra är att skaffa ett jobb, lära sig språket, och inte kasta ned sina döttrar från balkongen. Man behöver inte ens lära sig ”små grodorna”. Visst, helt lätt är det inte att integreras, men om man inte har lyckats med det på fyrtio år så ska man inte bli förvånad när folks tålamod börjar tryta.
Nûjen talar om hur stämningen blir ”råare och grövre hela tiden”. Jag håller med – yttrandefriheten har ökat och tålamodet har minskat sedan flyktingkrisen 2015. Visst är det inte direkt trevligt, men man bör ställa sig frågan varför det blivit så. Och om det inte är något som är nödvändigt för att Sverige ska överleva?
Men när det gäller att politiker försöker ”locka iväg” och ”dra in medborgarskap” för ”sådana som mig” så tror jag att Nûjen har hamnat fel. Återvandringsbidraget är främst menat att göra oss kvitt oanställningsbara analfabeter, och de indragna medborgarskapen gäller terrorister, våldtäktsmän och gangsters. Jag har inga höga tankar om Nûjen, men han tillhör inte dessa kategorier. Samtidigt är det intressant att han känner sig träffad. Man hade ju kunnat tro att han skulle se ett värde i att ”vårt land, Sverige” blir kvitt ett antal våldtäktsmän.
Slutligen då till de ord som gjorde klippet viralt – kravet på tacksamhet. Nog har invandringen givit oss många skäl för tacksamhet. Men nog har invandringen också givit oss många skäl att inte vara det minsta tacksamma. Frågan är vad som väger tyngst.
Som exempel på invandringens välsignelser påstår Nûjen att utan invandring så stannar Sverige. Det är högst tveksamt – nog finns det redan invandrare så det räcker. Det råder ingen brist.
Men något som det finns mer sanning i är påståendet att Sverige stannar om alla invandrare slutar jobba. För det stämmer ju att Sverige skulle skadas svårt om alla invandrare som har jobb övergick till bidragsberoende. Det sitter redan idag alltför många i detta beroende.
Nûjens misstag är att han bara räknar med invandringens positiva effekter och glömmer bort de negativa. Ja, många invandrare arbetar, vilket är utmärkt. Men de kostar ju också. Bidrag, sjukvård, bostäder, infrastruktur, brottslighet, och så vidare. För att invandringen ska vara lönsam så måste de arbetande invandrarna både täcka sitt eget uppehälle OCH de icke-arbetande invandrarna. I nuläget gör de inte det. Resultatet är att Sverige rent ekonomiskt (och även på många andra sätt) förlorar på invandringen.
Nûjen avslutar med att ”det räcker nu”. Även här håller jag med. Men med detta menar vi nog inte samma sak.
Jakob Sjölander