Som en del av mitt redaktörsarbete här på Samtiden letar jag efter nya skribenter. För ett tag sedan hittade jag en sådan, och bad att få lägga ut en av hans texter. Konversationen blev som följer:
”Hej! Skulle uppskatta om det inte gjordes. Jag börjar märka att jag får för mycket uppmärksamhet från vänsterdebattörer så överväger att helt sluta uttala mig politiskt i rädsla för att det går ut över mitt jobb tyvärr (har blockat ett par vänsteraktivister bara denna v för att de varit och nosat kring närliggande frågor). Det är förjävligt och det känns nästan som att bli canceled, men jag måste tyvärr tänka på de vidare konsekvenserna.”
”Jag förstår, verkligheten är som den är.”
”Jag blir rosenrasande men det är som du säger. Man tycker liberaler borde fatta att karma-bussen kommer för dem förr eller senare, men icke…”
Händelsen är tråkigt vardagsgrå, ännu en droppe i den metaforiska bägaren som ännu inte runnit över. Även om situationen har blivit mycket bättre de senaste tjugo åren – att komma ut ur garderoben som Sverigedemokrat innebär inte längre automatisk pariastatus – så är det fortfarande många på högerkanten som utsätts för diskriminering. Särskilt utsatta är de som, likt min kontakt, arbetar i eller i samband med offentlig sektor och har familjer att försörja. För övrigt var han inte ens Sverigedemokrat.
Men trots vardagligheten så finns det ändå mycket att lära av händelsen. Ta exempelvis det faktum att det var ”liberaler” min kontakt hade problem med. (Eller som hade problem med honom). Vi kan lägga detta till den ständigt växande högen av exempel på hur moderna liberaler vänder sin historia ryggen. Idag tycks det otroligt, men på artonhundratalet var det liberaler som stod för frihet, yttrandefrihet och folks rätt att leva sina liv ifred. Nuförtiden sitter liberaler oftast rejält fast i vänsterdiket, och kopplingen mellan ”liberal” och ”frihet” är blott etymologisk.
Intressant är också min kontakts tal om ”karma-bussen”, och att den förr eller senare kommer för liberalerna. Denna buss må vara sen, men den är på väg. Den har redan nått hållplats USA. Ett bra exempel är den vänsterliberale programledaren Jimmy Kimmel, som (om än tillfälligt) förlorade jobbet efter att ha påstått att Charlie Kirk mördats av en annan Trump-anhängare.
Beroende på trafiken kan karma-bussen nå Sverige när som helst. Allt som krävs för att slå tillbaka mot vänsterliberalerna finns redan på plats – främst principen att allt som kränker någons känslor är fel. Det behöver bara etableras att detta även gäller högerns kränkta känslor – vänstern kan skära sig rejält på detta tveeggade svärd.
Men notera också att min kontakt inte såg fram emot karma-bussens ankomst. Det gör inte jag heller. Två fel blir inte ett rätt, och vi får inte mer frihet bara för att vänstern utsätts för samma behandling de utsatt högern för i decennier. Inte heller ser jag fram emot att ersätta vänstermobbning med högermobbning. Det bästa är verklig yttrandefrihet – för alla.
Det ligger något bibliskt över de straff som utmäts mot länder som förbryter sig mot yttrandefriheten och respekt för politisk opposition. Alltför ofta blir himlens hämnd det urskillningslösa inbördeskriget. Karma-bussen bryr sig inte om vem den mosar, och bredvid liberalerna står gott om hederligt folk.
Jakob Sjölander