Med få undantag är svensk lagstiftning könsneutral. För det mesta är detta bra. Men ”för det mesta” är inte samma sak som ”alltid”. Låt oss titta närmare på vapenlagstiftningen.
Mer specifikt på icke-dödliga vapen för personskydd. Tänk pepparsprej, elpistoler och teleskopbatonger. I nuläget är alla dessa förbjudna, med vissa undantag. Det jag nu föreslår är att vi häver detta förbud – men bara för kvinnor.
Sexistiskt? Kanske. Nog finns det även skäl till att ge män rätt att inneha sådana vapen, och betydligt tyngre saker. Det är dock en annan fråga, och nu vill jag fokusera på kvinnors vapenrätt.
Syftet med mitt förslag är föga mystiskt – det handlar om att jämna ut spelplanen och ge kvinnor en chans att försvara sig om de blir angripna. Särskilt om angriparen är en större och starkare man. Samhällsklimatet gör detta mer aktuellt än någonsin.
Ett annat skäl till att undanta kvinnor men inte män från vapenförbudet är risken för att vapnen felanvänds. Eller mer precist, en minskning av denna risk. Idag är män visserligen överrepresenterade bland våldsoffer, men vi är ännu mer överrepresenterade bland gärningsmännen. Vilket förklarar varför vi talar om ”gärningsmän” snarare än ”gärningskvinnor”. Detta betyder att det är tryggare att beväpna kvinnor än män.
(Jag noterar dock ett stort antal kvinnor vid palestinademonstrationer som kanske bör undantas från undantaget… Men de identifierar sig nog mestadels som män i vilket fall).
En intressant fråga är varför sådan här lagstiftning inte redan finns. Annars har vi ju i samhället ett stort fokus på sexuellt våld mot kvinnor. Jag tror att det finns två huvudsakliga skäl:
Det första skälet är att vi svenskar har en djup men olycklig misstänksamhet mot självförsvar. Eller åtminstone har våra makthavare det. Tilliten till staten är hög, vilket stöttar illusionen att staten alltid kommer att vara där för att skydda oss. ”Men ring polisen, då!”, tänker alltför många svenskar. Ofta så jämför vi oss euro-snobbigt med USA, och skämtar om att man där minsann får skjuta brevbäraren om han är svart.
Det andra skälet för vår skepticism är ett förvrängt jämlikhetstänkande. Likartsfeminismen är något av en dogm. Män och kvinnor ska vara precis likadana, att tro något annat är sexism. Om skillnaderna blir så överväldigande att de inte kan förnekas så beror de på sexistisk kultur och uppfostran, så det så. Särlagstiftning erkänner oundvikligen dessa skillnader, vilket alltså inte kan accepteras. Inte ens när lagstiftningen skyddar kvinnor. För radikalfeministerna är några våldtäkter ett billigt pris för att upprätthålla sin ideologiska renlärighet. Det är ju inte de själva som lär betala det priset…
Speciellt detta andra skäl är intressant. Det handlar om att tänka rätt snarare än att handla rätt. Det ideologiska önsketänkandet övertrumfar verkligheten. Att hjälpa kvinnor framstår som sexistiskt, då det visar att kvinnor ibland behöver hjälp.
Jakob Sjölander
Följ Jakob på Substack HÄR