Något som slog mig med Bohlinaffären för några månader sedan, då civilministern jagades av Gazapacket, var hur dessa ursäktade beteendet:
”Igår valde Ulf Kristersson och Carl-Oskar Bohlin att gå rakt igenom en fredlig demonstration mot folkmordet i Gaza. Istället för att respektera människor som utövar sina demokratiska rättigheter beskrev de situationen som en ’lynchmobb’. […] Detta är inget annat än ett försök att demonisera och misstänkliggöra fredliga demonstranter – och att underblåsa hat, rasism och förtryck. […] [Bohlin] ställde sig framför demonstranterna […] stirrade med hatfull blick.”
Låt oss för argumentets skull säga att Carl-Oskar Bohlin faktiskt ställde sig framför demonstranterna och stirrade på dem med hatfull blick. Det kan nog de flesta svenskar förlåta honom för. Men tydligen inte Gazapacket. De tyckte istället att det rättfärdigade att hota, förfölja och skrika på honom tills han tvingades återvända till riksdagen för beskydd.
Detta är ett bra exempel på hur folk kan bli kränkta av vad som helst. I förlängningen visar det också att felet ligger hos de kränkta, snarare än hos de som kränker. Idag är denna kränkthet – eller påstådda kränkthet – det största hotet inte bara mot yttrandefriheten, utan mot friheten överhuvudtaget.
Ofta handlar det inte ens om att man själv har blivit kränkt. Det går utmärkt att bli kränkt på någon annans vägnar, som palestinier, muslimer eller hbtq+-personer. Om man gillar att bli kränkt, eller den makt kränktheten ger, så är det fullt förståeligt att man tar varje chans. Det kan också vara så att man undermedvetet inser att det är patetiskt att bli kränkt för minsta lilla, och därför använder någon annan som alibi. Man sveper in som en räddande riddare.
Krav på beskydd mot kränkningar har allvarliga konsekvenser. Ta mordet på Charlie Kirk i USA. Kirk var ett föredöme när det kom till att ta debatten med meningsmotståndare. Det var vad han gjorde. Även om motivet ännu är oklart eller åtminstone inte offentliggjorts i domstol, så verkar Kirk med sina ord ha förnärmat någon så till den grad att denne ansåg det motiverat att skjuta en tvåbarnsfar.
I Storbritannien och särskilt i Skottland har det också skett stora inskränkningar av yttrandefriheten under kränkthetens banér. Abortmottagningar har fått ”skydd” mot anti-abortaktivister som ställt sig utanför och bett i tystnad. Detta har tolkats som ett hot. Samtidigt hanterar den brittiska polisen nu ungefär 12 000 ärenden per år om kränkande meddelanden online.
Kränkningsanklagelser handlar ofta om att skydda sig från sanningen. Sanningen är ju det mest kränkande som finns. Lögner är illa nog, men att faktiskt ha fel och se hela sin världsbild rämna är tortyr. Det är alltså inte konstigt att det idag är vänstern som är emot yttrandefrihet, då det är deras världsbild som hotas mest av invandrings-, klimat- och välfärdskritik. Vi på högerkanten må vara mer missnöjda med verkligheten än de på vänsterkanten, men vi kan åtminstone trösta oss med ”vad var det jag sa?”.
Det är också viktigt att notera att hoten mot yttrandefriheten främst rör sådant som är kontroversiellt snarare än kränkande. Detta kan tyckas trivialt, men det visar att orsakskedjan går i motsatt riktning än vad vi ofta tror. Folk blir kränkta av kontroversiella uttalanden – det är alltså inte så att uttalandena är kontroversiella för att de är kränkande. Kontroversen kommer först. Rena förolämpningar är betydligt mer acceptabla än kritik av, säg, massinvandring.
Sanningen är kränkande. Men denna kränkthet förvandlas till ett politiskt vapen för att slå tillbaka mot sanningen.
Jakob Sjölander