Psykologer har länge studerat inlärning, och ett av de äldsta och mest robusta fynden är att ju kortare tid som passerar mellan en händelse och en effekt desto enklare är det att göra kopplingen. Om jag klickar på en knapp och på en gång får en elchock så fattar jag vinken, och samma sak om jag klickar på en knapp och får en godisbit. Men det betyder också att om jag inte får elchocken/godisbiten på en gång, utan en timme, en dag eller till och med flera år efteråt så blir det svårt att se kopplingen.
Detta är ett stort problem – kanske det största – i politiken. Det tar lång tid att se konsekvenserna av politiska beslut. Frågor måste utredas, klubbas igenom, genomdrivas, justeras och sedan går det ändå ett bra tag innan vi ser vad effekterna blir. Det tar år – om ens då.
Låt oss ta ekonomisk politik som exempel. Ekonomisk framgång mäts i BNP-tillväxt per år. Men det är svårt för röstare att märka om ekonomin växt 1 procent eller 2 procent. Förra året var Sveriges BNP cirka 6 400 miljarder kronor. Om den växer med 1 procent i år så blir ökningen 64 miljarder kronor, och om den växer med 2 procent så blir det 128 miljarder. Den senare siffran är nästan exakt vad Sveriges hela försvar och krisberedskap kostade 2024. Trots att de knappt märks handlar det alltså om stora värden.
Men än viktigare är att tillväxten är exponentiell. Med 1 procents tillväxt per år tar det nästan sjuttio år för ett land att bli dubbelt så rikt. En livstid, alltså. Men med två procents tillväxt så tar det bara 35 år. Och efter sjuttio år med tvåprocentig tillväxt har landet blivit fyra gånger så rikt. Det är pengar som kan användas till sjukvård, utbildning, välgörenhet, konst, vetenskap och fritid. Det har en enorm inverkan på hur bra liv landets invånare lever – men på ett år eller två märker ingen någon skillnad.
Det blir svårt att fatta goda beslut om det tar lång tid innan vi får facit. Om vi ögonblickligen kunde se effekter av, säg, mer regleringar och höjda skatter så skulle ingen rösta för det. På samma sätt skulle ingen börja röka om vissa började hosta upp sina lungor efter första blosset.
Denna fördröjning leder till att dålig politik inte skäms ut som den ska, och god politik inte äras som den ska. Än värre blir det då dålig politik ofta har kortsiktigt positiva effekter. Ungefär som att kissa på sig – det känns väldigt skönt i stunden. Det kan handla om sådant som att ta ut stora lån och bränna pengar på välfärdsutgifter, genusdagis och Northvolt. Men snart får man slut på andras pengar. Idag är Venezuela toppexemplet på detta.
Men detta är inte bara något som händer Långtbortistan. Sverige bjuder på flera exempel. Det största och mest katastrofala var Socialdemokraternas långa regeringsinnehav där det tog decennier innan det började sjunka in att det inte fungerade. I stor utsträckning klarade man det tack vare den långa eran på cirka hundra år från mitten på artonhundratalet till 1960, då Sverige förde en frihetlig ekonomisk politik som idag hade betecknats som libertariansk. Socialdemokraterna fick mycket av äran för denna politiks framgångar – samtidigt som man avskaffade den.
Men även när ”DDR-Sverige” avskaffades på 90-talet så syntes liknande fördröjningseffekter. Carl Bildt påbörjade den nuvarande ”nyliberala” eran i svensk politik, men efter att han röstats bort tillföll äran Göran Persson. Vilket inte var helt fel – Göran Persson gjorde en hel del för att avskaffa Socialdemokratins värsta excesser.
Men Persson drabbades även själv. När han förlorade makten 2006 så sade han att Alliansen satte sig till ett ”dukat bord”, vilket stämde, även om bordet var dukat för att Persson övergivit mycket av den klassiskt Socialdemokratiska ekonomiska politiken. Regeringen Reinfeldt gjorde också Sverige en stor tjänst med sina skattesänkningar, vilket sedan Löfven tjänade på. Samtidigt öppnade också Reinfeldt dörren för massinvandringen, vilket har plågat och kommer att fortsätta plåga alla hans efterträdare.
Regeringar får alltså både skulden och äran för sina föregångares politik, på gott och ont. Även dagens regering riskerar att åka på detta, då Tidöpartierna (förhoppningsvis) lagt grunden för kommande decenniers arbete mot massinvandring och kriminalitet. Men av opinionssiffrorna att döma så kommer äran för detta arbete att tillfalla Magdalena Andersson och Socialdemokraterna under nästa mandatperiod.
Det är nästan så man önskar att Tidöpartierna ställer till det rejält.
Jakob Sjölander
Följ Jakob på Substack HÄR