Artificiell intelligens tycks nu finnas överallt. Behövs vi människor längre? Framtidens utmaning tycks ligga i att hantera vår brist på utmaningar. Detta skriver Jeremiah Karlsson.
Just nu lever jag i förlust. Jag har nämligen slutat att skapa musik. För mänskligheten är det ingen större förlust, objektivt sett – jag är ingen briljant låtskrivare och har ingen stor följarskara – men subjektivt är det en annan sak.
Musikskapande har i tjugo år varit ett slags hantverk, något jag gjorde för att stressa av, ungefär som att virka. Jag gjorde musik för att uttrycka stämningar som bodde i mig, det fanns en själavårdande sida av skapandet. Musiken tystnade när jag lärde mig prompta. Jag upptäckte nämligen att AI är en kompetentare musikproducent än mig.
Möjligen illustrerar mitt fall att AI gör människors talanger överflödiga. Vi människor blir mera meningsberövade i takt med teknikutvecklingen. Detta existentiella hot borde diskuteras mer än vad som är fallet idag, särskilt bland konservativa.
Hur kan man stå ut – och inte bara stå ut, utan lära sig leva – med en känsla av att vara överflödig? Visst, detta är ingen ny fråga. Globaliseringen har tagit jobb från arbetarklassen länge, likaså automatiseringen. Nu kommer fru Fortuna till medelklassen och knackar på – det existentiella vakuumet har kommit till en klass som är illa förberedd.
Bör vi förtvivla? Kanske.
På ett andligt plan kan AI ödmjuka – och förödmjuka – vilket kan vara början på ett nytt sätt att leva och uppskatta livet på: “Jag är inte värdet av min produkt”.
Kreativt skapande kan bli ett slags andlig praktik snarare än en prestation, vilket möjligen var anledningen till att jag slutade med musik. Jag hade utvecklat “orena ambitioner”. Den artificiella intelligensen renade mig från det falska. Det var bra.
Mening i livet kanske framöver måste skapas mellan människor snarare än i prestationer. Bokcirklar, studiecirklar, frivilligarbete och andra liknande aktiviteter kan bli en ny källa till mening medan den artificiella intelligensen sköter sitt – sköter vårt (vårt gamla).
Ändå tvekar jag inför denna idealism. Den verkar orealistisk i det statsindividualistiska Sverige. Sannolikt kommer alkohol och andra missbruk bli flyktvägar undan tomheten i existensen. Åtminstone för generationer som inte har renats av den förödmjukande elden som den artificiella intelligensen tänder.
Sedan moderniteten har människans inre varit ett skrämmande tomrum som hon gör allt för att undvika. En stilla desperation präglar det moderna samhällslivet, och det kan bli värre när AI tänder sin luttrande avgrundseld.
För många lär rotlöshet och mänsklig fientlighet bli fallet – ungefär som när ett kommentarsfält på internet snabbt spårar ur. Den artificiella intelligensen blir den nya invandrargestalten som tar våra jobb och lämnar oss kulturlösa på bara backen.
“Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet! Vad förmån har människan av all möda som hon gör?” Dessa gamla ord från Salomos predikare ekar i mitt medvetande.
Människan trampar sand i en egenskapad öken. Ser ni något löftesland?
Jeremiah Karlsson
Socialarbetare och författare