Från slutet av 1700-talet var grönt en giftig färg. Än idag kan ”grönt” förknippas med projekt som snarast är dåliga för miljön. Tomas Brandberg, som passar på att kungöra sin kandidatur till riksdagen 2026, analyserar ett komplext politikområde.
Från slutet av 1700-talet tillverkades under en period grön färg av koppararsenit – även kallat ”scheelegrönt” efter den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele – vars användning var direkt hälsofarlig. På senare tid har istället gröna kromföreningar använts som efter hand har flaggats som olämpliga, giftiga helt enkelt. Numera skulle inte farliga pigment få användas och det finns ofarliga alternativ.
Eftersom grönt anses vara naturens färg förknippas det med miljömedvetenhet. Jag påstår dock att begreppet ”bra för miljön” ofta bygger på undermåliga analyser och tenderar att kidnappas av kommersiella intressen. Det för in oss på företeelsen ”greenwashing”.
Marknadsföring anspelar ofta på känslor och vi bombarderas ständigt med företagens miljöpåståenden, som ofta är minst sagt diskutabla. Arla lyckades med konststycket att bli fällt av Patent- och marknadsdomstolen för vilseledande marknadsföring för sitt påstående ”netto noll klimatavtryck”. Domen slog fast att Arlas marknadsföring gav intrycket att produkterna inte gav upphov till nettoutsläpp av växthusgaser, vilket inte kunde styrkas.
Ett annat exempel är H&M:s ”Conscious Collection”, som har anklagats för att vara en PR-grej med ganska bristande verklighetsförankring. Och det finns massor av liknande fall. EU gör nu ett tappert försök att röja upp i det där träsket med miljöpåståenden, men det är oerhört komplext att avgöra vilka produkter som egentligen är mer miljövänliga än andra.
I synnerhet som hela det offentliga samtalet genomsyras av följande vanföreställning: Allt som ger upphov till utsläpp av växthusgaser leder till världens undergång och mänsklighetens utplåning, medan användning av diverse giftiga ämnen från tvivelaktiga eller mycket tvivelaktiga producentkedjor passerar under radarn. Eller anses tvärtom vara ”gröna” i vår upp-och-ned-vända värld. Möjligen scheelegröna enligt ovan.
Nu är jag alltså inte emot varken batterier eller användningen av sällsynta metaller i sig. Inte heller motsätter jag mig miljöpolitik generellt. Men navelskåderiet kring klimatfrågor och ”klimatavtryck” har fått oss att vända bort blicken från uppenbara missförhållanden.
Det klassiska exemplet är kobolt, som fortfarande används i stor skala för tillverkning av batterier till elbilar. Och vi blir alltså inte av med beroendet av kongolesiska gruvor och kinesiska mellanhänder. I slutändan regleras Kongos arbetsmiljö och hela rättsväsende av politiska processer som vi inte råder över, men den höga efterfrågan har gjort det omöjligt för konsumenterna att ställa några egentliga krav på producentledet. Här finns allsköns misär i form av barnarbete, tvångsarbete och undermåliga arbetsförhållanden.
En liknande situation råder för brytningen av ”glimmer” på Madagaskar, en sorts mineral som används i isolatorer och värmetåliga komponenter. Produktionen av solpaneler domineras av Kina och hanteringen kantas av stora frågetecken kring arbetsmiljö, giftiga råvaror och hanteringen av avfall. Det man inte ser mår man inte dåligt av.
Min poäng är följande. Allt är inte ”grönt” bara för att någon säger att det är så. Jämför gärna med Carl Wilhelm Scheeles användning av koppararsenit. Farligt eftersom det är grönt.
På 00-talet fick EU för sig att tvinga bränsleleverantörer på den inre marknaden att blanda in en viss andel biodiesel i bränslemixen. Resultatet blev en enorm efterfrågan på palmolja och små söta orangutang-ungar fick i stor skala sätta livet till när regnskogarna i Indonesien och Malaysia skulle huggas ned och ge plats till palmoljeplantager. Syftet var att minska utsläppen av växthusgaser, men resultatet blev det omvända när träden brändes ned och biomassa låg och ruttnade.
Det saknas inte aktuella exempel hemma i Sverige. Vi har tagit enorma resurser i anspråk för att tillverka miljövänliga batterier (Northvolt) och så kallat grönt stål (Hybrit och Stegra), fast med ytterst magra resultat hittills. Förra året polisanmäldes Northvolt för sin hantering av farliga kemikalier och enligt Sveriges Television har Northvolts personal i Skellefteå varit med om 47 olyckor med kemikalier som Arbetsmiljöverket klassar som särskilt farliga. Jag ser bara nackdelar för miljön hittills. Definitivt ett scheelegrönt projekt.
Och så vidare. Det kinesiska företaget Senior Materials AB har ansökt om och fått dispens för användning av metylenklorid i Eskilstuna för att tillverka… Batterier! Metylenklorid är en cancerframkallande kemikalie som vi försöker fasa ut, men eftersom det handlar om ”grön omställning” verkar det vara i sin ordning att tänja på reglerna.
Politiken är inte alltid så mycket bättre. Tvärtom navigerar den förvirrade marknaden inom de ramar som politiken har tagit fram. Politiker utnyttjar skamlöst väljarnas vaga kunskaper om miljöpolitikens inneboende intressekonflikter. Det som jag själv skulle beskriva som ett kalejdoskop av ganska komplicerade sammanhang framställs istället som en kamp mellan skogsalverna och Sarumans orcher. Det är fördummande.
De två gröna partierna Centerpartiet och Miljöpartiet plockar röster på att liksom vilja företräda naturen. De har gått all in på den så kallade gröna omställningen och har därmed sin beskärda del av ansvaret för scheelegröna verksamheter i Sverige och runtom i världen. Men exempelvis hela EU som institution drar i samma riktning, inte minst eftersom medlemsländerna insisterar på att skicka sina mest förvirrade representanter till Bryssel. Med sina väljares mandat dessutom.
Nu tror jag att vi håller på att lägga den värsta gröna paniken bakom oss. Det sker i små steg, men vi har oerhört mycket kvar att göra upp med.
I det sammanhanget kan jag påpeka att undertecknad ser ut att hamna på valbar plats till Sveriges riksdag i september 2026, som nummer 39 på Sverigedemokraternas gemensamma riksdagslista. En stor ära givetvis. Den som vill kryssa en gulblå representant med viss erfarenhet av miljöpolitik i riksdagsvalet kommer av allt att döma få möjlighet att göra det.
Tomas Brandberg (SD), Teknologie doktor
Riksdagskandidat Sjuhärad