Jag vill göra en massa snälla saker. Rädda klimatet, ta in miljoner invandrare, betala enorma bidrag till folk jag tycker synd om – särskilt palestinier. Men tyvärr så lever jag i en verklighet där sådant kostar pengar. Visserligen har jag en hel del pengar själv, men dessa vill jag behålla. Hur ska jag lösa detta…? Eureka! Jag tvingar någon annan att betala för kalaset!
Det är rent logiskt. På så vis får jag vad jag vill ha – godhetskänslan – medan jag slipper det jag vill slippa – att betala. Visserligen får någon annan betala, men det är okej, eftersom denne inte är jag. Dessutom vill denne andre säkert också hjälpa till. Denne andre borde bli tacksam, eftersom jag gett denne en chans att vara god! Men ifall denne inte vill vara god – exempelvis om personen är en ond Sverigedemokrat – så förtjänar denne ändå en sorts böter för sin ondska.
Sådana här dilemman ligger till grunden för en stor del av Sveriges och världens problem, både idag och genom historien. Vi är bra på att spendera andras pengar. Och när jag säger ”bra” så menar jag egentligen ”dåliga”. Just eftersom det är andras pengar så är vi ofta inte så noga med hur de spenderas.
Vi lever i ett samhälle där vår förmåga att besluta om hur våra egna skattepengar används är högst begränsad. I praktiken bestämmer vi bara hur andras skattepengar används. Det gör det lätt att göra det narcissistiska valet och spendera dessa pengar på mer (men oftast mindre) behjärtansvärda ändamål. På så vis får vi känna oss goda, men behöver bara betala någon miljondel av kostnaden. Den som röstar på Miljöpartiet får känna sig som en person som vill rädda klimatet, men är i praktiken en person som vill att andra ska rädda klimatet.
Det jag föreslår är ett system där den enskilde får ett ökat inflytande över hur dennes pengar används. Föreställ dig följande:
En gång om året får du ett papper från skatteverket. (Alternativt loggar in på Skatteverkets hemsida med BankID). Där får du bocka i lådor för hur en extraskatt ska spenderas, samt vad denna är värd i kronor. Detta kan vara en symbolisk summa på, säg, en procent av vad du betalar i skatt per år. Eller för all del mer.
Det automatiska alternativet är att dessa pengar går rakt till dig själv i skatteåterbäring. Men du kan också välja andra saker – exempelvis klimatkamp och invandring, eller för all del även vettigare saker som polisen eller Ukraina. Dina skattepengar ger då en bonus till dessa verksamheter.
Detta val borde också vara offentlig kunskap, så att alla får se vilket val man gjort. Eller snarare, vilket val man inte gjort.
Poängen är inte att öka finansieringen av vänsternonsens. Snarare är poängen att tvinga ”generösa” miljöpartister och dylikt att bekänna färg. Är de verkligen villiga att lägga sina egna pengar på den politik de röstar för? Nog vore det roligt att fråga vänsterpolitiker och mediapersonligheter om vilket val de gjort, och sedan se dem skruva på sig.
Min förhoppning är att detta skulle få folk att tänka till en extra gång. Eller åtminstone en första gång. När folk får en räkning i sitt eget namn så inser de att politiska beslut kostar pengar.
Eller så betalar de glatt – och nåväl, då kan jag respektera det. De har backat upp sin politik med egna pengar för en gångs skull. Jag må tycka att de spenderat sina pengar fel – men det var åtminstone deras egna pengar de spenderade. Som frihetsvän har jag stor sympati för alla som vill bränna sina egna pengar på dumheter.
Denna plan skulle motverka demokratins största svaghet: bristen på ansvar. Den massiva ansvarsuppdelningen i miljontals röstare betyder att den enskilde drabbas indirekt av politikens kostnader. Detta leder till en brist på vad den store Nassim Nicholas Taleb kallar ”skin i spelet” – att man faktiskt själv tar risker eller offrar något för de beslut man tar.
Det skulle vara intressant att se hur många – eller få – personer som skryter om den humanitära supermakten Sverige eller om att världen kokar sönder faktiskt skulle vara villiga att göra något åt det med egna pengar.
Jakob Sjölander
Läs min Substack HÄR