Karakteristiskt för klimatkampens försök att minska koldioxidutsläppen är tron att vad individen gör spelar roll. Det är DU – just DU – som ska köpa en elbil, installera solpaneler, sopsortera, äta ekologiskt och ta bussen. Som David Attenborough uttryckte det år 2017 så måste varenda en av planetens miljarder invånare ”göra sin del” och ta ”enkla vardagliga handlingar”.
Problemet är att det inte stämmer. Små handlingar har små effekter. Många bäckar små blir kanske en stor å, men inte mer än så. Ofta är de faktiska effekterna av vardagshandlingar och livsstilsändringar så blygsamma att de inte ens kan mätas. Ibland är de till och med skadliga.
Trots att det ofta påstås att vi måste göra ”allt” för att stoppa klimatförändringarna, så vore det klokare att göra det som faktiskt har effekt. (Givet att det överhuvudtaget är värt att göra något, vilket är tveksamt). Här i Sverige är detta i princip bara utbyggd kärnkraft och en koldioxidskatt. Inget av detta är sådant en enskild individ rår över.
Klimatrörelsen har mycket gemensamt med de stora världsreligionerna. Även dessa kräver diverse handlingar av sina följare. Man ska (exempelvis) besöka templet, be, fasta, gå på pilgrimsfärd, ge allmosor, inte ligga med fel partner eller på fel sätt, inte äta fläsk, vara snäll mot kor, meditera, och gärna attrahera konvertiter.
Precis som i klimatrörelsen handlar det ofta om att försaka och späka sig. Vi människor verkar ha en djupt rotad tro att ”det är saligare att giva än att taga”, och att om vi offrar till gudarna så får vi något tillbaka. Vi är ofta så glada över att ge att vi inte bryr oss om våra gåvor göra nytta eller ej.
Helt lönlöst är det inte. Nog ger sådana gåvor psykologiska fördelar som stärkt självkänsla. Man ska heller inte förakta den sociala gemenskap som kan byggas upp med ritualer och ceremonier. Men det är en annan fråga än om det gör någon praktisk nytta. Och det gör en ”grön livsstil” sällan.
Den största förklaringen till denna ineffektivitet är att de flesta utsläpp inte är personliga. Vi kan enkelt titta ut genom fönstret: vi ser sådant som hus, vägar, järnvägar, industrier, kraftledningar och så vidare. Dessa räknas inte in i någon enskild individs koldioxidbudget, även om vi alla drar nytta av dem. Vi är alla en del av detta system (kallat ”ekonomin”) bara genom att existera. Vi fortsätter att vara det så länge vi inte flyttar ut i skogen och lever stenåldersliv, totalt isolerade från resten av mänskligheten. Jämfört med detta är personliga livsstilsförändringar – som min hallänning till far skulle uttrycka det – ”en piss i Nissan”.
Men det finns fler skäl till att de flesta försök att minska ens koldioxidutsläpp misslyckas. Ett problem är att utsläppen flyttas någon annanstans. Elbilar är ett bra exempel. De släpper inte ut något när de kör, men de gör det när de tillverkas. Och beroende på hur elektriciteten tillverkas så leder detta också till utsläpp. Det är fortfarande högst osäkert om elbilar faktiskt är bättre för miljön än bensinbilar, och även om de skulle vara det så är de inte mycket bättre.
Liknande problem finns hos ekologisk mat, solpaneler och vindkraftverk. Det kanske bästa exemplet är Greta Thunbergs berömda seglats över Atlanten 2019. Själva seglatsen var koldioxidfri – men inte de flygresor som krävdes för att få besättningen till New York för att segla hem båten igen…
Alla försök att minska personliga koldioxidutsläpp ställs inför ett dilemma. Antingen är de dyra, och kommer därmed med större nackdelar än fördelar för världen. Eller så är de billiga – med resultat att vi bränner de insparade slantarna på något annat sätt.
Återigen är Thunbergs seglats över Atlanten ett bra exempel. Den tog cirka två veckor. Det är alltså två veckor som hon och besättningen hade kunnat göra något nyttigare. Som att gå till jobbet som vanligt, och sedan donera pengarna till ett mer effektivt miljöändamål. Båten måste också ha varit dyr att tillverka.
Nu var ju detta ett jippo, men samma problem finns i andra saker. Mycket av det vi konsumerar är nyttigt – resor, datorer, hus och god mat gör världen bättre. Folk konsumerar ju av en anledning. Lägg också till de positiva effekterna på världsekonomin, som särskilt gynnar världens fattiga.
Koldioxidutsläppen må vara dåligt, men ofta (oftast?) så överstiger ändå fördelarna nackdelarna. Om man exempelvis vill skydda fattiga afrikaner från att deras skördar ska förstöras av sämre klimat är det garanterat bättre att köpa mat åt dem än att lägga samma summa på att sänka medeltemperaturen med några decimaler. Dyrare gröna alternativ leder till slöseri.
Men det finns ju klimatåtgärder som inte är dyra, utan som sparar pengar åt oss. Utmärkt! Tyvärr så gör de flesta redan sådana saker – som att isolera huset eller att köpa en bränslesnål bil. Om vi faktiskt tjänar på något så behöver inte Greta Thunberg piska oss.
Men låt oss säga att någon hittar ett nytt sätt att spara pengar på miljövänlighet utan att tumma på nyttigheter. Kanske någon som faktiskt tycker om vegansk mat? Då sparar denne en del pengar. Bra! Men – vad används sedan dessa pengar till? Jo, till att konsumera mer på andra sätt.
Ett sista exempel jag vill ta upp är tanken på att man inte ska föda barn för klimatets skull. Visserligen tycker jag att det ofta är lämpligt att miljöpartister inte skaffar barn, men låt gå. Problemet med denna tanke är att den utgår ifrån att barn inte på något sätt kompenserar för sina koldioxidutsläpp. Själv är jag en sådan solig optimist att jag tror att de flesta människor gör världen bättre på ett sätt som med råge kompenserar för de klimatbesvär de ökade koldioxidutsläppen leder till.
Ett mycket mänskligt exempel på detta är något jag skulle vilja kalla ”IS-syndromet”. Alltså att man känner sig så god att man har specialtillstånd att bete sig som ett svin. För guds trogna IS-soldater kan detta vara att våldta yazidier – nog unnar Gud sina kämpar lite roligt då och då. För klimatentusiaster kan det vara att de åker på en Thailandsresa, och ursäktar det med att man minsann har tryckt i sig en hel del vegansk mat det året.
Jakob Sjölander
Följ Jakob på Substack HÄR