Den här artikeln handlar om politikern Fredrik Reinfeldt. När det gäller samma mans tid som ordförande för Svenska fotbollsförbundet anser jag saken redan vara avgjord. Han borde ha insett att hans förutsättningar att leda denna organisation till framgång var i princip obefintliga.
Men politikern Reinfeldt alltså. Vad finns sakpolitiskt att lägga på plus- respektive minussidan? Jag placerar särskilt jobbskatteavdraget som konstruktion och de breda sänkta inkomstskatterna på plussidan. I kritiken av hans tid glömmer vi ibland bort detta eftersom vi är fokuserade på det negativa. Reinfeldts regering fick också igenom beslut om Citybanan och förbifart Stockholm. Förändringar i förmögenhetsskatt, bolagsskatt och fastighetsskatt är också positiva.
Så långt allt väl. Varför måste han då förlåtas? Det allt överskuggande i vår tid är politiken på försvars-, migrations- och kriminalområdena. Av dessa är i sin tur migrationen den som han måste klandras mest för. De faktiska ändringar avseende arbetskraftsinvandring och annat migrationspolitik lade grunden för en kommande katastrof, även om det var Socialdemokraterna som i regeringsställning misslyckades med att hantera krisen. Reinfeldts regeringar saknade också insikt om behov av försvarsförmåga och den kriminalitet som invandringen skulle leda till.
Det kanske största misstaget från Reinfeldts tid är den övergripande oförmågan att förstå vad som skulle komma. Projektet att föra borgerligheten in i en naiv urban livsstilsliberalism blev förödande. Samma projekt kan ses i Tyskland och England. De politiska framgångarna kom men blev kortsiktiga. När dessa ledare lämnade låg det politiska landskapet i ruiner.
Frågan när man nu ser tillbaka är om det går att klandra dessa politiker. I en demokrati kommer argumentet att folket röstade fram dem alltid vara relevant. Men relevant är inte samma sak om att det är det enda att ta hänsyn till. Om inte ledare har ansvar för sina beslut blir demokratin svår att hantera. Och trots allt har en politiker alltid valet att säga att han inte kan stå bakom det som sker. Så gjorde också vissa personer. En av de mer uppmärksammade är kanske försvarsministern Mikael Odenberg som valde att lämna.
För mig framstår det som klart att politikern Fredrik Reinfeldt är skyldig till felbedömningar som har kastat Sverige in i en djup existentiell kris som vi kommer leva med i många år. Att de två efterföljande statsministrarna är minst lika skyldiga fråntar inte honom hans ansvar. Jag önskar att Sverige haft en annan borgerlighet under hans år.