En undersökning visar att en förkrossande majoritet vill göra det möjligt att återkalla medborgarskap. Siffrorna varierar, men för terrorbrott är det 83 procent som tycker det, för brott mot rikets säkerhet 78 procent, och för medborgarskap som fåtts genom falska uppgifter 73 procent. Det mest anmärkningsvärda är att även vänsterväljare tycker att förslaget är bra – åtminstone 71 procent av dem. (För Sverigedemokratiska väljare är siffran 99 procent). Tyvärr verkar vänsterväljarnas övertygelse inte delas av vänsterpolitikerna.
Den som är svensk medborgare är ”en av oss”. En medlem av den svenska familjen, så att säga. Eller mer precist, borde vara det. För idag vet vi att detta ideal är heldött. Medborgarskapet har blivit en byråkratisk formalitet, något vi de senaste åren delat ut som plockgodis. Detta är inget som Tidöregeringen lyckats ändra på – Sverigedemokraternas krav på ett moratorium har inte hörsammats.
Tidigare var det praktiskt taget samma sak att vara svensk medborgare och att vara svensk. Vi hade en gammal och väletablerad nationalstat, vilket gjorde detta till en självklarhet. Men kanske just för att det var en självklarhet så började vi ta denna gemenskap för given. Vi började ge ut medborgarskap till vem som helst – idag kan man inte ens utgå ifrån att en svensk medborgare talar svenska. Medborgarskapet sågs som ett medel för integration, snarare än det slutgiltiga beviset på och belöningen för lyckad integration. Det enda kravet är (aningen förenklat) att man bott här i fem år och inte begått för många våldtäkter, eller åtminstone inte för långa sådana.
Ett land ska inte vända sina medborgare ryggen. Det är en grundläggande princip – men kan principen överleva verkligheten? Denna överlevnad kräver att medborgarna inte heller vänder landet ryggen. Och verkligheten är idag sådan att vi inte längre kan lita på att en svensk medborgare verkligen är en av oss. Det kan mycket väl vara en av Sveriges fiender – terrorkramare och terrorister. Alltför ofta röstar invandrare på vad de flytt ifrån – kommunism, islamism och klanvälde.
Det är en riktig härva vi har placerat oss i. Medborgarskapet är heligt. Men vi har inte behandlat det som något heligt. För att rätta till detta och återupprätta medborgarskapets helighet så måste vi åtminstone tillfälligt behandla det med en annars opassande bryskhet.
Problemet ligger i de hundratusentals medborgarskap som har delats ut de senaste decennierna, där majoriteten är felaktiga. Kanske inte i byråkratisk mening, men väl i moralisk sådan. Medborgarskapen har getts till folk som är dåligt integrerade i Sverige, inte talar svenska, och som kom hit under falska förespeglingar och utan skyddsskäl. De ensamkommande ”skäggbarnen” är ett typexempel.
Att börja gräva i detta skulle leda till kaos. Vi talar om hundratusentals människor, kanske mer än en miljon. I många fall har de dessutom integrerat sig bra efter att de fått medborgarskapet, och är nu värdiga det trots att de ursprungligen fick det av felaktiga skäl. Vi bör också komma ihåg att dessa människor idag har rösträtt.
Medborgarskapet borde vara svaret på frågan ”vem är jag?”. För nog borde vi veta vilka vi är – det är mycket oroväckande att inte göra det. En privatperson som inte visste det skulle släpas till psykiatrin. Tyvärr finns ingen psykiatrimottagning stor nog för att trycka in hela Sverige i den.
Frågan vilka vi är har högst praktiska konsekvenser, och är inget skämt eller teoretisk spetsfundighet. Länder är nätverk av plikter och rättigheter. ”Gör din plikt – kräv din rätt”, som det hette en gång. Men för att detta nätverk ska fungera krävs att vi vet vilka som har dessa plikter och rättigheter.
Rättigheter behöver vi inte oroa oss för. Folk är mycket bra på att kräva dessa, särskilt när dessa rättigheter kommer i form av välfärdsstatens bidrag. Men det är värre med plikterna. Tyvärr är folk mindre intresserade av dessa. Frestelsen att smita undan är stark, och så länge det är oklart vilka som är ”vi” lär det heller inte vara svårt att göra just det.
Jakob Sjölander