När den före detta TT-reportern Owe Nilsson och influencern Nick Alinia ryker ihop på X är det lätt att tro att de kommer från olika världar. I själva verket är de mer lika än de själva kanske vill erkänna. Båda är övertygade, båda är högljudda, båda är radikala på sitt sätt.
Skillnaden är inte temperamentet utan tillgången till makt.Owe Nilsson tillbringade ett helt yrkesliv innanför murarna hos nyhetsbyrån TT, mitt i maktens redaktionella centrum. Där höll han sina politiska åsikter för sig själv, i alla fall inför publiken. Han visste att den journalistiska koden kräver en fasad av neutralitet.
Men när han lämnade TT kom åsikterna även till allmänhetens kännedom. De var precis så förutsägbara som man kunde ana. Det var aldrig objektivitet. Det var bara lojalitet med det rådande.
Nick Alinia däremot står utanför. Han har aldrig fått inbjudan till mediernas inre rum, aldrig fått tala med den där säkra, självtillräckliga tonen som följer med presslegitimation och trygg anställning. Han är lika utåtagerande som Owe Nilsson, lika övertygad, lika benägen att ta till stora ord, men han gör det utan skyddsnät och utan redaktionell prestige.
Det säger något om Sverige i dag. Den frispråkige, tvärsäkra, känslostyrda rösten är helt accepterad. Så länge den tillhör någon till vänster. När samma röst kommer från höger blir den ett problem, ett hot, en “hatspridare”. Kanske är det just därför vi faktiskt skulle behöva Nick Alinia i de fina salongerna. Någon som utmanar den journalistiska klassbarriären, som visar att sanningen inte bara bor på vänsterkanten.
Det offentliga samtalet blir inte friare förrän båda sidor får tala med samma kraft. Och bedömas efter samma måttstock. Owe Nilsson var Nick Alinia i de fina salongerna.