Det är inte otur när gröna bubblor spricker. Tomas Brandberg, med egen erfarenhet från branschen, förklarar vilka varningssignaler man ska vara uppmärksam på.
Tidigare i år gick batteritillverkaren Northvolt i konkurs, en skandal som innebar massiv kapitalförstöring. Mångmiljardbelopp gick om intet och bara de svenska AP-fonderna förlorade 5,8 miljarder. Det blir dock mer för ”AB Sverige” om man börjar räkna lokala satsningar och generösa statliga bidrag. Något liknande håller på att ske med Stegra, som också har dragit till sig mångmiljardbelopp, varav flera miljarder från svenska institutioner. Tillsammans med skattebetalare i EU lär det handla om över 20 miljarder kronor.
Hybrit-projektet skiljer sig en del från Northvolt och Stegra, eftersom det drivs av statligt styrda företag med i grunden lönsamma verksamheter. Liksom med Stegra är målet med Hybrit att producera ”fossilfritt stål” med teknik som inte tillämpats i stor skala. Men givet att hela projektet håller på att skjutas upp är det högst oklart när skattebetalarna får tillbaka sina satsade 3,1 miljarder, en siffra som bör vara kraftigt i underkant om man tar med andra former av stöd och de investeringar som skett i de statligt kontrollerade företagens regi.
De här projekten skiljer sig alltså åt en del inbördes, men man kan säga att Stegra hade en affärsidé som påminner om Hybrit och en finansiering som påminner om Northvolt, med mångmiljardbelopp från internationella institutioner, bland annat så kallade gröna lån från EU.
Med detta noterat ser vi också gemensamma nämnare. Idéerna har sålts in som ”moraliska” case och såväl tekniska som ekonomiska glädjekalkyler. Jag har varken arbetat med batteritillverkning eller fossilfritt stål, däremot lade jag femton år på så kallat miljövänligt fordonsbränsle och jag känner igen mekanismerna. Det börjar med en idé i labbskala från personer som nog är kreativa och bra på att utföra just experiment, men som har vaga begrepp om ekonomi och som inte vet särskilt mycket om industriell uppskalning. Jag har alltså med egna ögon sett luftslotten som byggdes på labbresultat och hur illa det sedan fungerade när man försökte bygga fabriker utifrån akademiska publikationer.
Samtidigt springer lobbyister omkring och raggar kapital. Det intressanta är då att de som kontrollerar pengarna har press på sig från kunder och ägare att rädda världen, så det hela känns lite som ett win-win. Men frälsare i kostym (till skillnad från frälsare i sandaler) måste kunna påvisa framtida vinst. Då förmår man ingenjörer och räknenissar att pressa kalkylerna, så att framtida vinster inte ser ut som en utopi. Men det är en utopi, eftersom ingenjörer och räknenissar ”glömmer bort” att berätta om problem A, B, C, D och ibland även F. Och så börjar den gröna bubblan att blåsas upp.
Problemen, eller ”utmaningarna” som det heter numera, kan handla om tillgång till råvaror, energiåtgång, energiförluster, olösta tekniska problem och andra orealistiska antaganden. Detta kan vara svårt att genomskåda för den som inte själv har detaljkännedom. Även ekonomer och ingenjörer kan vilseledas om de inte är insatta i den specifika processen, en kommunpolitiker med kompetens från socialhögskolan ska vi förstås inte prata om. Själv blev jag gradvis traumatiserad när jag blev varse inkompetensen på självaste Energimyndigheten.
Vad gäller det fossilfria stålet skulle det fullt utbyggt ha krävt en gigantisk och helt orealistisk utbyggnad av elproduktionen i Norrland och dessutom en infrastruktur för produktion, transport och lagring av vätgas, en apparat som helt enkelt inte finns. Är det möjligt att implementera fossilfri stålproduktion i liten skala? Det kanske går, men då räddas inga klimatmål och processkalkylerna kan inte baseras på skalfördelar. Det blir bara ännu ett dyrt pilotprojekt.
Jag har vid det här laget lärt mig att känna igen varningssignalerna:
- Detta är en investering som ”måste” göras av moraliska skäl. När sådana argument läggs fram beror det på att den ekonomiska argumentationen är desto svagare. Kritiker avfärdas som mindre vetande eller rent av illvilliga och korrumperade.
- Bandklippande och spadtagande politiker, samt media och till och med akademiker hyllar projektet som en blivande framgång, trots att en realistisk omvärldsanalys säger något annat.
- Spring på kommunkontor och i riksdagens korridorer. Om ett affärs-case behöver massiv politisk uppbackning för att kunna realiseras så är det förmodligen en stor fet Ebberöds bank. Se nästa punkt.
- Andras pengar spenderas. Offentliga ägare och/eller en pipeline från kommunkassan eller statskassan är bara det mest uppenbara. Sen har vi förmånliga lån med politisk uppbackning, pensionsfonder och liknande.
- Obefintliga vinster. När processkalkylen pressas, så brukar den vara pressad till break-even. Det är ett tecken på att processen egentligen går back och troligen aldrig någonsin kommer att gå med vinst. Någon kommer att få en rätt stor räkning, förmodligen skattebetalarna, direkt eller indirekt.
- Projektet drivs av first-timers med grandios självbild, alltså av folk som inte har byggt upp industrier tidigare, utan har sin kompetens från andra branscher. Detta då i kombination med att något som inte har gjorts tidigare plötsligt ska göras. Till exempel tillverka fossilfritt stål i industriell skala, eller konkurrera med Kina (som ligger tjugo år före) med batteritillverkning. Tänk såhär: Om ingen har gjort detta tidigare så kan det finnas en anledning till det. Det är bara när andras pengar kommer in i bilden som det blir intressant.
- Projektet läcker pengar till konsulter. Och det är så rörande att vänstern är så stormförtjust i upplägg där man beskattar rörmokaren och städerskan och stillatigande ser på när pengarna går till Kungsholmen, Lidingö och New York. Var finns klasskampen när man behöver den?
- Nya arbetstillfällen i Norrland. Detta är alla norrländska kommunpolitikers dröm, att rädda hembygden från förfall och avfolkning. De sänker helt enkelt garden och pausar kritiskt tänkande när frågan om nya arbetstillfällen kommer upp på agendan.
För egen del känner jag igen samtliga punkter ovan från min tidigare ”karriär” i Göteborg, Örnsköldsvik och Borås. Resultatet blir ett och detsamma. Slöseri med resurser och slokörade politiker som tycker sig ha haft otur. Men jag tycker att det börjar bli dags att lära sig läxan nu. Vi talar inte om riskprojekt här, utan om nästintill garanterade misslyckanden.
Det är hög tid att på allvar granska de här projekten och de bakomliggande mekanismerna. Forskaren och docenten Christian Sandström och ett par till har börjat, vilket har ansetts ”obekvämt”. Jag tycker att det massiva slöseriet är betydligt mer obekvämt. Och hittills ser vi bara toppen på isberget.
Ett oerhört ansvar faller på politiker och deras väljare, men även på akademin och media. Här vill jag särskilt peka ut orealistiska så kallade klimatmål som skadliga. När politiker har varit med och beslutat om miljömål med orimliga tidsplaner som egentligen inte kan uppfyllas, så är de ganska benägna att gå ut på de räddningsplankor som erbjuds.
Det är lätt att skylla på giriga bidragsentreprenörer. Jag säger att de bara utnyttjar ett systemfel. Som en majoritet av politikerna i riksdagen, med flera, ytterst bär ansvaret för.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna