Sverige har förändrats. Försämrats, till och med. Otrygghet och hat sprider ut sig, men det är vi själva som tog hit det. Kan jag fortfarande älska detta land? Linn Johansson undrar.
I skrivande stund är det den 18:e oktober och klockan är 11:45. Veckan börjar ta slut och det är dags för en ny krönika i denna trevliga tidning, så jag går som vanligt till Aftonbladet, för där finns mer än tillräckligt att rasa över.
Jag stöter direkt på att en artikel om att ett stort område är avspärrat i Uppsala på grund av ett misstänkt föremål, alltså två termosar, som polisen misstänker vara skarpladdade. Jag inser plötsligt att jag hymlar med ögonen och suckar – jaha då är vi där igen. Jag är förbi stadiet av post-traumatisk stress och är mer inne i stadiet av att sluta bli förvånad.
Så vad säger ni, gott folk? Ska jag älska det land där ett par termosar på marken ska orsaka en sån oro? Ja, alltså nu ska ju jag flytta till Israel där det såklart är rätt påtagligt också, men då kommer hotet utifrån, inte inifrån. Det är ju vi som har tagit hit dessa grovt kriminella och försatt oss i en situation där de har medborgarskap, och om de inte har det så utvisar vi ändå inte. Vår stora empati har förvandlats till det som kommer att förstöra allt vi har byggt upp för att vi tar hit människor som utnyttjar vår godhet. Även om det bara är två oskyldiga termosar och det inte finns något egentligt hot så reagerar samhället på det här sättet för att det inte går att utesluta bomber i bostadsområden i dagens Sverige.
Ska jag älska Hamas-flaggor som vajar på Palestina-demonstrationer, där antisemitismen sprider sig som löpeld och där jag inte längre kan vara säker på att inte utsättas för bestraffning för att jag är jude? Jag måste tänka efter noga när jag ska någonstans om jag kan ha min davidsstjärna runt halsen. Kommer chefen och kollegorna att straffa mig? Kommer någon aktivist att gå fram till mig och skälla ut mig? Kommer någon fanatiker att skada mig? Det land jag hjälpte bygga upp, den kultur jag har hållit nära hjärtat, de personer som jag har försvarat i hela mitt liv, ja de vände sig emot mig utan att blinka.
Ska jag älska landet där gängkriminalitet och korruption börjar vara vardag? Där vi har barn på gatorna som skjuter andra barn så att jag aldrig kan känna mig trygg med att låta mina barn cykla till skolan när den dagen kommer? Där största oron som förälder inte är att ungen ska komma hem full och stinka av cigarettrök, utan snarare att jag behöver vara orolig för om barnet kommer hem alls. Vad är det för värld våra barn ska tvingas växa upp i?
Ska jag älska att landets sjukvård går på knäna, vilket vi har fått höra flera gånger per år det senaste decenniet, men att vårdpersonal nu helt plötsligt skiter i sina patienter och säger att barn från Gaza kan vi minsann ta emot? Våra egna medborgare kan få dö i cancer i väntan på vård, för det gör väl inget? Ett land där cirka tio procent av alla vårdsökande får någon slags vårdskada som oftast beror på fördröjd vård eller ingen vård alls. Sara Gille (SD) hade helt rätt när hon debatterade i riksdagen och sa att svensk sjukvård är i fritt fall, för har du något annat än halsfluss eller ett brutet ben lär du inte få någon hjälp i närtid. Personer med mer komplexa sjukdomar som påverkar flera system i kroppen faller mellan stolarna på grund av dålig samverkan och brist på kontinuitet.
Jag har spenderat hela mitt liv med att älska mitt land, med att vara patriot, och med att försvara svenska värderingar och levnadssätt, men det Sverige finns inte längre. Jag ser hur hela världen har blivit helt galen, men Sverige sticker ut på ett sätt som knappast är önskvärt. Vi sticker ut som ett land som är en fristad för islamister och terrorister. Vi sticker ut som det land som erbjuder massage till gängkriminella och deras familjer som insats mot deras kriminalitet. Invandrare från civiliserade delar av världen tittar på vården och är förbluffade över hur kass den är. Vi är kända som ett land som har ett rättsväsende som är ett skämt. Polisen är i regel bra, men lagarna är bristfälliga och domstolarna tänker med blödande hjärtan istället för med hjärnan. Jag saknar det Sverige jag växte upp i.
Det nya Sverige är inte något man älskar – det är något man flyr!
Linn Johansson Leinonen (SD)
Student, politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR