Nick Alinia, kallad ”högerextrem mediaaktivist” av alltid lika neutrala Expo, är van vid blåsväder. Igår på Stockholms universitet var detta bokstavligt, där han talade utanför Allhuset. Detta ”tal” var snarare ett samtal, där förbipasserande och åskådare kunde medverka och ställa frågor. Inspirationen var solklar (även om vädret inte var det) – den mördade Charlie Kirk.
Lyckligtvis blev ingen mördad den här gången. Vilket ju egentligen var själva poängen. Skälet till att mordet på Charlie Kirk upprörde så många är ju för att han ägnade sitt liv och sin död just åt att tala med folk, att finna ett sätt att leva tillsammans utan att döda varandra. Kirk gav sig ut i verkligheten och ställde sig ansikte mot ansikte med sina meningsmotståndare, men var alltid artig. Det är inte bara föredömligt, utan precis vad Sverige och hela västvärlden behöver idag – ett alternativ till det ständiga och tjatiga krigandet på nätet.
Därför är det synd att Alinias möte gick dåligt. Skälet var inte krypskyttar, våldsamma vänsteraktivister eller bristande intresse hos studenterna. Istället var skälet komiskt vardagsgrått – mikrofonen fungerade inte. Åtminstone inte väl nog för att vara verkligt användbar.
”Kör alltid med sladd, aldrig med trådlöst. Det har jag lärt mig i politiken”. Detta sade en bekant med den förnöjsamhet alla icke-helgon känner när de ser någon lida av ett misstag de själva en gång lidit av.
Nick Alinia tog dock problemet med ro, vilket imponerade. För att citera honom: ”Tack — bra att —. Ytterst viktigt — hör mig! — Diskussion är — vänsterliberalism. Kvinnor ska — vara maskulina. Vänsterliberalism.” Så fortsatte det i över två timmar. Jag tror att Alinia och hans samtalspartners sa många kloka saker, även om jag inte kan bekräfta det.
Ljudproblemen gör mig även osäker angående samtalets tema, men jag misstänker att det var ”Det finns bara två kön – motbevisa mig!”. Det var åtminstone vad Alinia skrivit på sin substack. Jag stärks i denna min tro att det fanns ett antal maskerade transaktivister på plats som viftade med ett stort banér.
Jag har under min levnad, precis som Nick Alinia, märkt att det bara finns två kön. Faktiskt så tänker jag det är en märklig värld där detta behöver påpekas. Men eftersom vi lever i denna märkliga värld så uppskattar jag att Alinia gör det.
Trots allt strul gav mötet mig hopp för framtiden. Varför? För att folk var intresserade! Åtminstone ett par tusen människor måste ha passerat på den vältrafikerade gångväg där mötet hölls, och ett antal hundra måste åtminstone ha hört något. Detta trots blåsten, kylan och de dåliga mikrofonerna. Om vi bara fixar mikrofonerna och bränner lite mer fossila bränslen lär nästa gång bli helt fantastisk!
Ännu märkligare var att folk betedde sig väl. De gjorde sitt bästa att höra vad som sas över blåsten, och ställde konstruktiva frågor. Transaktivisterna var få till antalet, och höll sig på sin kant. Kanske hade den trevliga stämningen med det faktum att det fanns cirka tio poliser och annan säkerhetspersonal på plats. Men det kan ju vara mina fascistiska fördomar.
Jag vandrade över till transaktivisterna tillsammans med två bekanta. En av mina bekanta, som några minuter tidigare anmärkt att Nick Alinia var för radikal för att motverka polariseringen, öppnade samtalet. Han frågade transaktivisterna om de tyckte att de var lämpligt att de var där, med tanke på att en av deras meningsfränder mördat Charlie Kirk. Stämningen blev stel.
Jag sneglade på ett par av de maskerade aktivisterna och undrade om det skulle bli slagsmål. Sannolikt var maskeringen främst till för att dölja deras glasögonprydda vegankroppar, så jag bedömde deras våldskapital som lågt.
Men vi språkade vidare. För mig som cis-man och representant för det heteronormativa patriarkatet så är det viktigt att notera att de icke-maskerade transaktivisttjejerna (eller vad de nu föredrar) var gulliga. Till och med när man anklagade dem för att stötta mördare. Rent estetiskt har jag inget emot konstiga hårfärger.
Men trots att transaktivisterna var trevliga så ville de inte diskutera sakfrågor. Jag försökte få dem att gå över till Nick Alinia och ställa frågor till honom. Det är ju själva poängen med möten – att mötas. Men svaret var nej.
Nåja. Alla vill inte prata. Men som Nick Alinia visade så finns det många som faktiskt vill det, och som vill det så mycket att de uthärdar dåligt väder och ännu sämre mikrofoner. Det bådar gott för vårt land.
Jakob Sjölander