Hur mycket kallare blir det när en svensk kommun har utfört sitt så kallade klimatarbete? Svaret är 0,00000 grader. Därmed bör medborgaren, väljaren och skattebetalaren fundera på om detta är värt pengarna. Detta skriver Tomas Brandberg.
Hur kommer det sig att på pappret hyfsat utbildade människor verkar uppfyllas av någon sorts revolutionär maoistisk anda så fort ”klimat” kommer på tal? Fortsätt läs, för jag tror att jag är en förklaring på spåren. Den kommer längre ned.
Detta handlar om kommunpolitiken i Borås, men diskussionen är något av en illustration av något som är nationellt, ja dessutom helt relevant på EU-nivå. Ibland undrar jag om folk har lite svårt med siffror, det vill säga man avvisar inte uppenbart totalt bisarra siffermål, lite som kommunisterna i Kina inför det så kallade stora språnget i slutet på 50-talet.
Det finns åtskilliga exempel på detta, här i Sverige alltså, som när ”41 kändisar” (många skådespelare och komiker) nyligen KRÄVDE utsläppsminskningar på 12 procent per år. Inte bara av Sverige utan faktiskt av hela världen. Lycka till med det liksom.
Borås då. Hösten 2019 sluter en vänsterliberal koalition sig samman i kommunfullmäktige och ”bestämmer” att Borås stad ska ha en så kallad ”koldioxidbudget” som definierar mängden koldioxid som får släppas ut från staden fram till 2040, därefter nollutsläpp. För att detta ska vara möjligt formulerades målet att utsläppen ska minska med 16 procent per år med början 2020. Det var absolut inte ett skämt eller en ”referens”. Allt som sades då pekade på att det var på riktigt.
Vi i Sverigedemokraterna, även undertecknad som är och var ledamot för SD i kommunfullmäktige, protesterade med all önskvärd tydlighet. Våra huvudargument var att:
- Målen var både orimliga och onödiga.
- Kommunen saknar rådighet över beslut som skulle behöva fattas för att ens försöka nå målen.
- Det blir svårt att utvärdera målen på kommunal nivå.
Denna kritik har sedan vid ett flertal tillfällen upprepats i debatter i kommunfullmäktige. Den här bristen på respekt för människors intelligens är alltså inte unik för Borås, något liknande pågår i ett antal kommuner runt om i landet. Med liknande resultat givetvis. Aktivister har övertalat kommunpolitiker till detta, som alltså inte vågar avböja. Sen dansar det runt en massa statistik om diverse åtgärder i kommunerna, ni kan till exempel kolla ”Miljöbarometern”. Så mycket lägre utsläpp blir det förstås inte, framför allt inga resultat i närheten av de maoistiska målen, däremot en del byråkrati.
Jag vet inte om följande behöver påpekas, men eftersom siffrorna är ganska lätta att memorera så kör vi detta ett varv. Med lite vingelutrymme för avrundningar och förenklingar så står Sverige för ungefär en tusendel av de globala utsläppen av växthusgaser. Borås är på många sätt en ganska vanlig svensk kommun och står för en hundradel av utsläppen i Sverige. You do the math, liksom och då blir lite larvigt när man kallar installering av några solceller och leadlampor i kommunen för ”klimatarbete”. Man lajvar klimat. Och kommer undan med det.
Min undran: Hur mycket kallare blir det när ni har utfört ert så kallade klimatarbete? Svaret är ju 0,00000. Därmed bör medborgaren, väljaren och skattebetalaren fundera på om detta är värt pengarna. Jag anser inte det. Som läsaren troligen förstår är jag inte klimatradikal. Men om hade jag varit det så hade jag varit om möjligt ännu mer kritisk. Allt är ju bara for the show.
Utvecklingen sedan 2019 talar inte till det röd-grön-liberala styrets fördel. Det släpptes ett par tre klimatrapporter som andades optimism, utsläppen dämpades ju lite i samband med pandemin. Inget ens i närheten av 16 procent förstås, men det dippade lite i Borås liksom på många andra ställen. Men efter pandemin har verkligheten kört ifrån helt och hållet. Kommunpolitikerna är ju helt maktlösa och får nöja sig med initiativ i nivå med: ”…ett tvärsektoriellt innovationsteam som under tre års tid testat metoder och arbetssätt tillsammans med andra för att främja framdrift i omställningsfrågan.” Och liknande strunt, om jag ska tala klarspråk.
Har då styret i Borås kommun numera sansat sig och nyktrat till? Inte alls.
Hösten 2019 stod det såhär i protokollet: ”Budgeteringen av den totala utsläppsmängden sker genom en uppdelning över tid där en minskning på 16 procent av koldioxidutsläppen varje år leder till ett nollutsläpp runt 2040.”
Notera nollutsläpp till år 2040. Fast när man i alla fall har kraschat sitt mål så kan man ju lika gärna tidigarelägga det med tio år, eller hur? För nu heter det på kommunens hemsida ”Klimatneutrala Borås 2030”. Jag vet inte hur jag ska beskriva detta, men oavsett inställning i frågor om miljö och resurser så är politiken allt annat än seriös.
Som ett litet politiskt bihang till koldioxidbudgeten och som nån sorts del av klimatstrategin skapades ”Klimatrådet” i Borås, med representanter från de olika partierna. Och jag borde ju ha lite koll eftersom jag varit Sverigedemokraternas representant från start. Jag ska inte jäklas med individer i denna text, till exempel inte den miljöpartistiska ordföranden, men jag kan ju faktiskt referera till de offentliga protokollen. Inget av värde har kommit ut från Klimatrådet, allra minst något som på skulle kunna kallas en plan för ”klimatneutralitet” till 2030. Arvoderat kafferep för politiker på skattebetalarnas bekostnad.
För att ändå låtsas göra något rekryterar tjänstemän och politiker ett så kallat ”klimatrådslag”, bestående av frivilliga kommuninvånare. Redan här är det något som skaver. När politiken är ljusår från sina egna högtravande mål så vänder politikerna sig till kreativa medborgare med frågan: ”Vad fan gör vi nu?”
Förslagen (jo, det blev ett antal) har hanterats av kommunens administration (vad kostade det?) och är på nivån busskort, fröpåsar och kolonilotter. Och en av mina favoriter: ”Kommunen ska arrangera årliga klimatevenemang för att på ett positivt sätt lyfta framgångar i klimatomställningen hos medborgare, företag och kommunen.” Maoistisk anda, som sagt.
Varför blir det så här? Låt oss återvända till frågan i textens inledning.
Ibland fastnar vänsterliberala politiker i någon sorts grupptänk, ingen vågar sticka ut hakan och be övriga i församlingen att kamma sig, det blir dålig stämning då helt enkelt. Grupptänket har just nu krokat arm med en sorts dubbeltänk, där man ger läpparnas bekännelse åt klimatet som ”ödesfråga” och att Sverige och i förlängningen enskilda kommuner ska ta på sig ledartröjan och så vidare.
Fast ändå inte.
Samtidigt finns nämligen vuxna i rummet även på den vänsterliberala sidan, som inser att det nog är lika bra att det finns broar att köra på och att husen går att värma upp. Annars reagerar väljarna, det är demokratins skydd mot alltför tokiga förslag.
Så man har lite tyglar på sina radikaler, men säger inte emot dem onödigtvis och mutar dem med några kommunala skattemiljoner att anställa sina kompisar med. Många verkar glada och nöjda med denna kompromiss, inklusive rödgröna väljare. Sen dyker det kanske upp lite sponsring från staten och EU:s regionalfond, ett hyfsat argument att hålla god min och fortsätta leka klimatcharader. Och egentligen hör vi samma retorik både på nationell nivå och EU-nivå, låt vara lite mer proffsigt paketerat.
Men det kan ju knappast bara vara jag som tycker att dubbeltänket vid det här laget har passerat alla gränser.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna