Tomas Brandberg: Därför borde Staropramen-högern rösta SD

Kampen om de liberala väljarna pågår. Därför borde klassiska liberaler och Staropramen-högern rösta SD. Tomas Brandberg reder ut.

De flesta är bekanta med rödvinsvänstern. Låt mig då presentera Staropramen-högern. En sorts skötsamma anarkokapitalister som tycker att de betalar för mycket i skatt, en åsikt man gärna diskuterar över en Staropramen-öl eller två på den lokala puben. Nästan alltid män. Ja sen tycker de att alla riksdagspartier är alldeles för ”sossiga” och att EU slösar pengar. Det är mycket legitima åsikter och individerna i fråga brukar vara både civiliserade och trevliga.

Man får ju rösta på precis vilket parti man vill, men jag hävdar att den som är upprörd över politikernas slöseri bör rösta SD. Den allra mest uppenbara anledningen är migrationspolitiken. Jag vet att nyliberaler en gång i tiden drömde ihop ett scenario som innebar avskaffad välfärd och fri lönesättning som ett resultat av massmigrationen från Mellanöstern. Därmed ökande välstånd. Idag har vi facit i form av överbelastad sjukvård, högre andel bidragsberoende och en kohort av vänsterröstande utlandsfödda. Knappast ett nyliberalt paradis.

Min poäng är att man får hålla isär nyliberalt testuggande från utfallet som det blir i verkligheten. Jag tycker kanske att verkligheten är det mest relevanta. Sen kan jag tillstå att jag aldrig har varit särskilt fascinerad av välfärdssamhällets avskaffande. Det skulle bli en rätt stökig historia, orsaka en hel del lidande och för övrigt vara ogenomförbart i en demokratisk kontext.

Om man är upprörd över biståndet till korrupta auktoritära regimer, EU-avgiften, EU-byråkrati, svensk miljöbyråkrati och offentligt finansierad public service så är Sverigedemokraterna med marginal det minst dåliga partiet. Nej, det blir inget anarkokapitalistiskt paradis med SD heller, i synnerhet inte över en natt, men SD gör skillnad. En konsumentupplysning om partiet ”Liberalerna” är att de har motsatt sig sänkningar av biståndet och agerar öppet för mer EU-överstatlighet och större EU-budget.

Vem har för övrigt rätt att kalla sig liberal? Det är en politisk etikett som påminner om en kameleont, den skiftar lätt färg. Det kan vara allt från ett skällsord för vänsteridiot, särskilt i en anglosaxisk kontext, till en medveten politisk identitet med betydelsen frihetsälskare, ungefär.

Låt oss återgå till migrationspolitiken. Den enes frihet att bosätta sig i Sverige med livslång bidragsförsörjning blev ju genast någon annans ofrihet, eftersom det krävde finansiering på någon annans bekostnad. När det var skarpt läge kring detta för drygt tio år sedan tog de förment liberala partierna, Liberalerna och Centerpartiet, ställning för extremt generösa regler kopplat till bosättning i Sverige. Detta utan att göra upp med möjligheten till livslång bidragsförsörjning.

En annan grej. I detta nu sitter nämnder på kommunal och regional nivå och beviljar skattemedel till diverse tramsprojekt. I de enskilda fallen kan det handla om mindre summor. En miljon här, tre miljoner där. Men när man börjar lägga ihop alla dessa satsningar så handlar det om miljarder av skattebetalarnas pengar. Min erfarenhet är att vänsterblocket är mest benägna att vilja ägna sig åt denna projektekonomi, följda av Centerpartiet. I Centerpartiets föreställningsvärld är detta ett sätt att vara företagsvänlig, eftersom bidragsentreprenörerna ofta agerar i skepnad av företag. Pro business, men inte pro market. Jag tror allvarligt talat inte att Centerns företrädare riktigt förstår skillnaden.

En annan känslig fråga för de förment liberala partierna är regeringsfrågan. Mellan 2014 och 2022 kunde den av socialdemokrater ledda regeringen stödja sig direkt eller indirekt på C och L. En ”liberal” röst blev en röst på vänsterpolitik, vilket fick ganska långtgående konsekvenser för Sverige. Än idag plågas båda partierna av inre slitningar kring synen på vänster och höger. Intressant nog. Och det innebär att den ”liberala” kompassen i ekonomiska frågor är allt annat än stabil.

En klassisk liberal definieras kortfattat som någon som förespråkar individens frihet, begränsad offentlig makt över ekonomin och skydd för äganderätten, något som faktiskt påminner om Staropramen-högern jag beskrev i början. Och om vi dessutom rör oss lite bort från nyliberala utopier (som inga svenska riksdagspartier efterlyser) och lite närmre verkligheten så ser vi att den här gruppen står närmast Sverigedemokraterna.

• Mot slöseri på sånt vi inte behöver.
• Mot sosseri och miljöpartistisk klåfingrighet.
• Mot EU:s överstatlighet.
• För rättssäkerhet och yttrandefrihet.

Att SD vill bevara nationalstaten provocerar bara övertygade federalister och världsfrånvända antinationalister. Då återstår ”bara” välfärdssamhället och uppfattningen att arbetsmarknaden behöver vissa lagar och regler. Men det är ganska okontroversiellt i en svensk parlamentarisk kontext. Och borde gå att svälja ned med en Staropramen.

Tomas Brandberg

Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna