Att regeringen och SD väljer att prioritera hårt arbetande människor, familjer och pensionärer i budgeten retar gallfeber på Socialdemokraterna och vänstern. Det går stick i stäv med deras politik. Och skillnaden mellan blocken blir här extra tydlig.
Borgerligheten och SD tror på ett samhälle som individerna skapar genom eget arbete. Socialdemokraterna tror på ett samhälle som staten formar. De föredrar att människor ska vara beroende av staten – eller åtminstone stå i tacksamhetsskuld till den. På så sätt kan de få människor att agera enligt politikernas vilja. Ta till exempel sossarnas planer på tvångsblandning av befolkningen – något de förstås inte vill kalla ”tvång”. Men när det genomförs via lag blir det per definition tvingande. Människor ska möjligen få fortsätta att välja var de vill bo – men S-staten vill bestämma vilka som ska bli deras grannar genom att ändra reglerna för kommunernas detaljplanering.
Socialdemokratisk politik skapar en mer lydig befolkning, men också en mindre kreativ och ambitiös sådan. I längden blir det kostsamt att driva denna politik. Deras stående budskap är att alla ska ha ”lite mer” från det gemensamma – det kostar så klart. Höga skatteintäkter är avgörande för att socialistisk politik ska fungera. Men höga skatter undergräver arbetsviljan och lusten att ta risker och starta företag. Krångliga och omfattande regelverk, som också präglar vänsterpolitiken, försvårar företagande i alla former. Kedjan är enkel: utan riskvilliga investerare startas inga nya företag, utan nya företag skapas inga arbetstillfällen – och skattas pengarna bort finns det inget riskkapital att investera med.
Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Mikael Damberg var som väntat mäkta upprörd över regeringens höstbudget. Han tog nästan till överord och ansåg att finansministern borde be svenska folket om ursäkt för att de ”blivit fattigare”. Visserligen ingår det i hans roll att som opposition kritisera regeringen, men att ljuga är fult. Till hans försvar så har han inget annat val. För vad ska han egentligen säga? Att föra fram åsikten att han tycker det är fel att vanligt folk som arbetar ska få mer i plånboken, blir inte så arbetar-partiigt. Det skulle framstå som direkt arbetarfientligt, vilket hans parti i viss mån mycket riktigt är.
Inte heller Centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson Martin Ådahl mår bra av regeringens budget. Han avfärdar den som valfläsk. ”Jag har sekundärskam”, säger han – det vill säga att han skäms å regeringens vägnar. Rart av Ådahl, som annars sällan visar några större sympatier för sina gamla allianskollegor. Men stackarn vilka argument har han i dagsläget att tillgå? Han representerar ett parti som i decennier kämpat för sänkta skatter, men nu när han ingår i sossesfären vågar han inte ens drömma om sådana idéer.
En annan vänsteranhängare är SVT som hade bråda dagar efter budgetlanseringen. Att hårt arbetande människor ska få behålla en större del av sin lön målades upp som något fult, för att inte säga skamligt. Det primära skälet till att regeringen vill sänka skatterna är att få fart på hjulen, Sverige måste ta sig ur en segdragen lågkonjunktur, och vägen framåt för det är att öka konsumtionen. Den vinklingen undvek SVT. Istället blev det känslosamma reportage. T ex ett om en ensamstående mamma som de facto hade fått mer pengar i plånboken men som ”kände” sig fattigare.
Värt att notera, vilket också belyser skillnaden mellan högen och vänstern, är Socialdemokraternas och övriga vänsterns starka reaktioner på regeringen förslag att sänka bidragen med införande av ett bidragstak och aktivitetskrav. Vänstern framför här exakt samma kritik som kring skattesänkningarna. Vänstern vill hellre att staten ska samla in alla svenskars ihoptjänade pengar och att några få sedan ska bestämma hur dessa ska fördelas. Därför förordar de bidrag framför att människor ska sträva efter egen ansträngning och självförsörjning.
Att vänstern i USA 1996 under Bill Clinton och Demokraternas tid genomförde precis samma manöver som den svenska regeringen nu föreslår, och som gjorde att antalet bidragsberoende halverades på fem år, att arbetskraftsdeltagandet bland ogifta mammor ökade med 50 procent, att inkomsterna från arbete fördubblades, där 8 av 10 som skrev ut sig från bidragssystemet hade jobb inom ett år – och framför allt att barnfattigdomen sjönk med en tredjedel – låtsas Socialdemokraterna inte veta av.
När bevisad och beprövade politik hotar Socialdemokraternas maktposition blir de plötsligt mycket glömska.