Under mitt besök i Ukraina hade jag nöjet att träffa flera soldater. De gjorde alla ett gott intryck, lugna och samlade. Ukrainarna är överlag ett stoiskt folk, men soldaterna verkar ha fått en extra dos. Den enda gången jag kände irritation i luften var när vi diskuterade bristen på rekryter.
Köttkvarnen på fronten behöver mat. Detta är fullt naturligt i krig. Det är inte lätt att vara soldat ens om man överlever. Bristen på folk är idag Ukrainas största problem. Det spelar ingen roll hur mycket vapen man får från väst om man inte har soldater att använda dem. Tyvärr sinar tillgången på frivilliga.
Ukraina har allmän värnplikt, men med många begränsningar. Kvinnor är inte omfattade, och inte heller män under 25. Detta var till och med en gräns som sänktes från 27 ganska nyligen, under stora protester. Soldaterna får också cirka 30 000 kronor i månaden, vilket faktiskt är bra betalt med tanke på att Ukraina har en BNP per capita som bara är en tiondel av Sveriges. Trots sina problem är Ukraina ett fritt land, som inte ens i krigstid kan utnyttja sitt folk som slavar.
Den ukrainska patriotismen räddade landet vid krigsutbrottet 2022. Men den är inte obegränsad. För det första så finns det gott om folk som inte anmält sig frivilliga – trots kriget och flyktingarna håller inte Ukraina på att få slut på folk i någon absolut bemärkelse. När man går nedför gatorna så ser man många män i vapenför ålder.
Zelenskyjs regering har tagit till en del ganska extrema åtgärder för att täppa till hålen i leden. Bland annat så patrulleras gatorna av statsanställda som arresterar män som inte har de papper de behöver och skickar dem till fronten. Det ryktas om att folk spärras in i källare tills de skriver under rekryteringskontraktet.
Men samtidigt finns det skäl till att det är svårt att få tag på frivilliga. Många oroar sig för att utnyttjas som kanonmat. Det är tyvärr inte en irrationell rädsla. Vissa värnpliktiga ska ha skickats till fronten med bara några veckors träning, vilket inte duger i ett modernt krig.
Även om den ukrainska militären visat sig långt mer effektiv än den ryska så finns fortfarande alltför mycket av det gamla sovjetiska tänket kvar. En svensk frivillig jag talade med berättade hur han haft en svensk kamrat som ägnat månader åt att utbilda en grupp colombianska rekryter, och slutligen nått en ganska hög standard. Men så fort colombianerna var färdigtränade fick de en idiotisk attackorder och nästan alla dog.
Ukraina kan inte slå Ryssland genom hänsynslöshet. Ryssland har helt enkelt ett för stort övertag på den arenan, och dessutom mer folk att offra. Ukrainarna måste ta bättre hand om sina soldater. Det är så man rekryterar fler, och dessutom håller liv i dem.
Rekryteringsaffischer är vanliga i ukrainska städer, och det finns inga prideflaggor på dessa. Intressant är att vissa arméenheter har tagit saken i egna händer, och påbörjat egna reklamkampanjer. Vissa är synnerligen välgjorda. (Se DENNA från tredje stormbrigaden som exempel – vars 21-årige ”stjärna” jag träffade i Charkiv).
Dessa reklamkampanjer ger en högst friserad bild av soldatlivet. Men de visar ändå på något högst sympatiskt – Ukraina är ett land som måste övertyga sina medborgare att frivilligt ansluta sig till militären.
I slutändan måste rekryteringskrisen lösas med en kombination av åtgärder. Nog behövs en del tvång. Men samtidigt är det viktigt för Ukraina att fråga sig varför det inte finns fler frivilliga, och göra soldatlivet mer attraktivt.
Detta handlar inte främst om pengar eller lyx, utan snarare om att se till att ingen ukrainsk soldat dör förgäves Det finns många ukrainare som är villiga att riskera sina liv för sitt land. Men de vill riskera det specifikt för sitt land, snarare än för att någon inkompetent bataljonschef ska putsa sin statistik.
Jakob Sjölander