Övertygelsen om att vara lite finare, lite modigare, lite godare, lite mer tolerant och lite mer upplyst än vanliga dödliga är stark i den svenska medelklassen. Men denna självbild stämmer inte med verkligheten, skriver Tomas Brandberg.
Jag vet exakt vad jag talar om när jag yttrar mig om den svenska medelklassen. Ni är jag, jag är ni. Jag vet hur ni tänker och fungerar, ni var mina klasskamrater under hela min skolgång. Jag har suttit vid era köksbord och jag har träffat era föräldrar – och era barn.
Till att börja med är detta absolut inte en dysfunktionell samhällsklass, tvärtom något av en bärande pelare i samhällsbygget. Läkare, jurister, ekonomer, finansfolk och så vidare, som genom hårt arbete håller igång vitala samhällsinstitutioner och dessutom fostrar nästa generation till ansvarstagande individer. Hedervärt så långt och jag menar det.
Fast med lite darwinistisk egoism i bakgrunden och en stor dos anpasslighet till rådande trender.
Självklart finns det undantag, men de är i minoritet. Resten – och nu talar vi om den överväldigande majoriteten – kan grovt delas in i två kategorier:
- De som har vanföreställningar på riktigt.
- De som på ett ungefär förstår hur samhället är beskaffat, men inte vågar säga det.
Men det som jag har svårast för är faktiskt gråzonen däremellan, uppenbart begåvade individer som använder sin talang till att övertyga sig själva och sedan omgivningen om sånt som är fel, eller åtminstone ganska skruvat. Drivkrafterna går hand i hand. Bekräftelse, status och pengar. Inbillad godheten kan finnas med i bilden, men de riktiga cynikerna vet exakt och precis vad det handlar om. Den egna karriären.
När migrationskrisen rasade som värst under 2014 och 2015 och i stort sett alla någorlunda tänkande personer började inse att vi nu hade kommit till vägs ände med detta, ja då var det ytterst få så kallade ”högutbildade” som vågade ta bladet från munnen.
Ni duckade. Ni hade för mycket status, inkomster och karriär att förlora.
Där fanns också nån sorts vetskap om att migrationshaveriet inte skulle drabba er själva. Ja förresten, när det under 2015 var aktuellt att placera flyktingförläggningar i Göteborgs finare villaområden så blev det ett j-a liv. Då var man inte så PK längre vill jag minnas.
Och. Detta är helt uppenbart eftersom det pågår inför öppen ridå. När andelen elever med bakgrund i Afrika, Afghanistan och Mellanöstern når en viss brytpunkt, mycket lägre än ni tror, ja då försvinner de svenska eleverna som sparvar när katten kommer.
Borta.
Detta gäller alltså svenska familjer generellt, oavsett politisk övertygelse. Den svenska medelklassen skyr multikulturen, alltså det som de har röstat för, när det handlar om deras barn. Eftersom de fattar att detta inte blir bra. Jag och alla andra har sett detta. På första parkett. Vi vet. Man gör vad som krävs. Hittar friskolor, skriver sig på annan adress, flyttar, allt för att slippa de mångkulturella skolorna.
Detta ringar in den svenska medelklassens dubbelmoral. Det hade på sätt och vis varit makabert roligt att se centerpartister, socialdemokrater och gåslevervänsterpartister leva med konsekvenserna av sin politiska filosofi, men jag har ju för guds skull inget otalt med deras barn.
Dubbelmoralen sträcker sig längre än så. Och återigen är jag faktiskt ögonvittne. Jag kommer mycket väl ihåg en familj i Örnsköldsvik (jag arbetade där under fem år), som på ett rent messianskt vis predikade klimat och hållbarhet, vilket de för övrigt också tjänade en hel del pengar på. Sen var det resor över exakt hela världen, hit och dit, kors och tvärs, både i tjänsten och privat. Plus veckopendling med flyg mellan Stockholm och Örnsköldsvik. Jag tror att hemligheten låg i att vara så god i sin själva existens att man därmed erhöll något sorts moraliskt frikort. Lite som prästen som anser sig ha mandat att förlåta sina egna synder.
Och det var bara ett tydligt exempel på något som är typiskt för den svenska medelklassen. Man ger läpparnas bekännelse till klimat och hållbarhet, men denna övertygelse brukar inte sätta överdrivet stora avtryck på den egna livsstilen. Det brukar stanna vid ekologiskt rödvin, om ens det.
Alltså för mig får ni resa precis hur mycket ni vill, helst för egna pengar, men erkänn för jössenamn att ni är moraliskt ruttna enligt egen måttstock.
Ja och det räcker ju att surfa lite på klimatpredikanternas egna (offentliga) Facebooksidor för att hyckleriet ska ligga i öppen dager. Selfies från Marocko, Rom, Nya Zeeland. Man gör alltid det där lilla undantaget för sig själv. Miljöpartisten Hanna Lidström (tidigare språkrör för Grön Ungdom) var lite extra kreativ när hon skulle försvara sin flygpendling och semesterresa till Kap Verde.
“Ja, jag tänkte på det, sen kom jag på att det här handlar inte om Hanna Lidströms liv utan ett stort ekonomiskt system som mäktiga och rika män bestämmer över. Sen vilade jag en vecka i solen.”
Det är de rika männens fel. Rätt kul faktiskt.
Och vad hållbarhetsindustrin beträffar, som jag jobbade med under femton år, så är det follow-the-money-all-the-way, men låt mig återkomma till den diskussionen.
I skolan predikas det civilkurage och kritiskt tänkande. Fast egentligen handlar det om att man ska mobba den som utmanar det politiskt korrekta och vara kritisk mot dem som tänker själva. Ja helt upp-och-ned egentligen.
Och på högskolan blir man marinerad i vanföreställningar. Författaren och folkhälsoexperten Hans Rosling (död 2017) visade detta tydligt. Ju högre utbildning och ju mer framskjuten position man har, desto sämre förstår man samhällets övergripande utveckling och presterar ”sämre än apor” på Roslings enkäter. Självklart lär man sig medicin, juridik, offentlig förvaltning och så vidare på universiteten, jag säger inget annat, men samtidigt skolas man in i en samhällsklass som påfallande ofta vänder verkligheten ryggen.
Jag är inte speciellt arg över detta. Det är mera en betraktelse av mänskligt beteende, som inte är så vackert alla gånger. Det som ändå stör mig är medelklassens självbild, övertygelsen om att vara lite finare, lite modigare, lite godare, mer tolerant och upplyst än vanliga dödliga. Jag påstår att det inte stämmer.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna
