Hade en socialdemokratisk regering lagt fram förslag på hur utanförskapet ska brytas, hade rubrikerna varit överväldigande positiva och överensstämt med avsändarens budskap. När dagens regering tillsammans med SD gör samma sak blir vinklingen en helt annan. Rubrikerna blir svarta och dystra. Tidöpartierna målas upp som skamlösa som tycker det är fel att en flerbarnsfamilj kan få ut 60 000 kronor i bidrag varje månad – skattefritt. Nej. Det där sista, om 60 000-kronorsbidraget, nämns inte så klart.
Media fokuserar hellre på att socialbidragen ska sänkas och att ”familjers bidrag minskas med tusentals kronor”. Antingen orkade de få journalisterna som hade tagit sig till regeringens pressträff inte lyssna och sätta sig in i alla siffror som presenterades, eller så ville man helt enkelt inte ta in budskapet. Troligtvis det senare.
Det som socialförsäkringsminister Anna Tenje (M), arbetsmarknadsminister Johan Britz (M), Hans Eklind (KD) och Linda Nyberg (SD) redogjorde för var hårresande fakta och siffror. Arbetslösheten är tre gånger så hög bland utrikesfödda som bland inrikes födda. Av de familjer med tre eller fler barn som enbart lever på försörjningsstöd är 95% utrikesfödda. 145 000 familjer ansökte och fick bistånd någon gång under förra året. En familj med fyra barn kan få 46 500 kr i bidrag varje månad, skattefritt. Riktigt stora familjer kan få ut 60 000 kr varje månad.
Vem som helst förstår att det inte var det som var tanken med bidragssystemet. Det skulle vara en tillfällig hjälp för människor som hamnade i kris – inte som nu, en lockelse för människor från världens alla hörn. Under decennier av framförallt socialdemokratiska regeringar – arbetarpartiet Socialdemokraterna – har bidragen utformats så bakvänt att det blivit mer lönsamt att gå på bidrag än att arbeta. Inte ens om båda föräldrarna börjar jobba finns det ekonomisk vinst för familjerna.
Det finns också en tungt vägande rättvisefaktor att beakta – något som svensk vänstermedia annars är så angelägna att lyfta fram – att många tvingas sätta väckarklockan, gå upp och jobba för att andra ska kunna ligga kvar hemma och ta det lugnt. Den typen av orättvisa är mainstreammedia inte alls särskilt road av att framhålla. Här kan man undra varför. Finns det på Sveriges tidnings- och TV-redaktionerna en underliggande rasism, att mediafolket helt enkelt tror att utrikes födda inte klarar av att jobba? Det som man brukar kalla för de låga förväntningarnas rasism?
Förutom att många i Sverige är genuint trötta på att försörja andra, är det också en stor nackdel att många barn i invandrartäta områden aldrig ser sina föräldrar gå iväg till ett arbete. Den typen av utanförskap ärvs. Det vet man, och i det är många – både till höger och vänster – eniga om. Att något måste göras är oomtvistligt. Socialdemokraterna föreslår som lösning att befolkningen ska blandas. Då syns eländet inte lika mycket, är S:s förhoppning. Man vill blanda ut problemet. Tidöpartierna anser att krav ställda på individen är en annan väg, där egen ansträngning ska belönas. Kan man jobba så ska man jobba, är regeringens budskap. Därför föreslås bidragstak, aktivitetskrav med heltidssysselsättning, en jobbpremie (lägre skatt vid första jobb) samt en successiv kvalificering till socialförsäkringssystemet. 2026 införs (om lagen går igenom) aktivitetskrav, och 2027 ska man inte kunna få tillgång till föräldrapeng, barnbidrag, bostadsbidrag eller annat bidrag från dag ett. Istället ska det ta minst fem år att få full tillgång, och då måste man också ha en lön som garant för sin försörjning.
Med det nya förslaget har familjer möjlighet att gå från bidragsberoende till självförsörjning, vilket också innebär mer pengar i plånboken än tidigare – om båda föräldrarna börjar jobba.
Och så nådde pressträffen till sitt slut och frågestunden kunde börja. En TT-journalist var snabbt uppe med handen. ”Strider inte detta mot barnkonventionen?” frågade han.
Oj. Där kom det – låga förväntningarnas rasism. Underförstått att dessa personer inte skulle klara att ta hand om sina barn, trots att det primära ansvaret för barnen enligt barnkonventionen ligger på föräldrarna. Man tar sig för pannan. Att kräva att föräldrar tar försörjningsansvar för sina barn blir plötsligt ett brott mot barnkonventionen. Den logiken får man nog vara vänsterliberal för att förstå.