Vi befinner oss mitt i en debatt om polariseringen i samhället. Man hör sägas att både politisk höger och vänster höjer tonläget, misstänkliggör motståndare och undergräver möjligheterna till samtal. Det finns en sanning i detta.
Men bilden blir missvisande om man inte ser den avgörande skillnaden. Vem har talat från maktpositioner? Den som sitter vid universitetens katedrar, den som styr redaktionernas rubriker, den som dominerar tv-soffor och kulturarenor har ett oändligt mycket större ansvar än den som ropar tillbaka.
När journalister, artister och politiker pekar ut konservativa som extremister är det inte ett neutralt inslag i ett öppet samtal. Det är ett missbruk av makt, en systematisk stigmatisering från ovan. Det är i grunden denna maktobalans som har drivit fram polariseringen.
Den som dagligen blir utmålad som ond, suspekt eller farlig av etablissemangets megafoner kommer förr eller senare att svara med både sorg och tappad tro på samhället. Inte minst arbetarrörelsen och akademiker som alltid talar om maktanalyser borde inse det.
Polariseringen har många ansikten, men den har en motor hos människor med makt som inte nöjer sig med argument, utan stämplar och demoniserar sina motståndare.
i årtionden har människor med makt avsiktligt förföljt och förstört livet för personer med fel åsikter. Ilskan som växer som en följd av detta blir inte mindre när såväl liberala som socialdemokratiska politiker börjar byta åsikter och plötsligt exempelvis föreslår mindre invandring. På ett sätt kan ilskan bli större. Varför förföljde och trakasserade ni oss med sådant kraft om ni nu tycker som vi?
Den som idag uppriktigt vill minska motsättningarna i Sverige måste börja där, med att etablerade aktörer slutar missbruka sin maktposition för att tysta, smutskasta och misstänkliggöra konservativa.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.