Jag har spenderat mer än sju år i det svenska universitetsväsendet, och det har inte imponerat på mig. Här följer några personliga observationer.
Både lärare och elever gjorde mestadels den minsta möjliga ansträngning de kunde komma undan med. Konversationer med studenter om det vi studerade var så sällsynta att de blev anmärkningsvärda.
Formellt kräver de flesta universitetsutbildningar fyrtio timmars arbete i veckan. Men det var sällan någon levde upp till det – jag tvivlar på att särskilt många studenter ens lade ned 20 timmar i veckan. Lärarledda lektioner, föreläsningar och seminarier tog cirka tre timmar per vecka, om ens det.
Är detta typiskt för det svenska universitetsväsendet? Jag studerade främst på Umeå universitet, med även en del strökurser på andra lärosäten. När det gäller ämnen studerade jag uteslutande humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen, som sällan attraherar dedikerade studenter. Tyvärr är det ofta sådant folk läser för att de tycker att det är ”kul” – vilket inte betyder att de är intresserade, utan att de inte kunde komma på något bättre.
Genom universitetsväsendet går en gräns med humanister och samhällsvetare på ena sidan och naturvetare på den andra. Skillnaden är att naturvetare regelbundet lägger ned de fyrtio timmar de ska lägga ned. Ofta mer. (Här imponerade särskilt Umeås läkarstudenter, som också var tvungna att lägga ned åtskilliga timmar på att supa, festa, spexa och nollas).
Denna gräns beror främst på att det är lättare att maska sig fram i de mer subjektiva samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena. Det är svårt att avgöra om en litteraturvetare gjort en bra analys av Strindberg, men det är lätt att se att en ingenjör gjort ett dåligt jobb om dennes bro kollapsar. Kvalitet är lättare att observera i de hårda vetenskaperna än de mjuka.
Mitt intryck är att universiteten (utanför naturvetenskaperna) blivit ett vuxendagis. Unga människor lägger ned sina bästa år på att dricka kaffe, festa och snacka. Det handlar mest om att sitta av tiden snarare än att lära sig något. Kraven är så låga att en person med god allmänbildning knappt behöver studera alls. Det räcker att gå på tentorna. Det är lättare för lärare att godkänna än underkänna, det blir mindre bråk på det viset. Och de slipper läsa igenom skräpet igen – varje student har rätt till fem försök på alla tentor.
Detta gör universitetsväsendet rent skadligt. Det kostar skattepengar och studenterna år av deras liv. Dessa år hade kunnat användas till bättre saker, istället för att lära sig dåliga vanor. Att arbeta hårt och länge är inget som är naturligt för människor, utan sådant vi måste lära oss. Studenterna lär sig att man kan snacka sig förbi problem, att kvalitet inte betyder något, och att följa minsta motståndets väg. Ett skämt jag hört flera gånger är att om man får högre betyg än godkänt så har man arbetat för hårt.
Problemet är att det är för lätt att studera. Visst klagar ”fattigstudenter”, men detta är ett symptom på hur förvekligade dessa är. Att det är lätt att studera är synnerligen skadligt – man lär sig inget av sådant som är lätt. Men lättheten att studera får folk att studera av fel skäl, som att de inte har något bättre för sig. Eller att de studerar fel saker, eftersom de ändå inte behöver betala för det.
Lätta studier skapar inflation. Detta då det blir svårt att skilja flitiga och lata studenter från varandra. Både flitiga och lata studenter får samma examen, men den ene kan ha lagt ned tjugo timmar i veckan medan den andre lagt ned åttio. Resultatet är att den dålige studenten får mer respekt än vad denne förtjänar eftersom den förväxlas med den flitige, medan den flitige får mindre respekt än vad denne förtjänar eftersom den förväxlas med den late. Sverige rör sig mot punkten där ingen av dem respekteras.
Min långa utbildning lärde mig att utbildning är strunt. Men som så många saker jag lärde mig så stämmer det inte. Det är inte utbildning som är strunt, utan det sätt vi bedriver den på.
”Make utbildning Great Again”.
Jakob Sjölander