Den 22 augusti mördades den 23-åriga ukrainska flyktingen Iryna Zarutska på ett pendeltåg i Charlotte, North Carolina. Hon hade lämnat sitt hemland i krig för att finna trygghet men dödades brutalt av en man med lång brottshistorik och dokumenterade psykiska problem.
En sådan händelse borde ha blivit en självklar nationell nyhet. Den berör frågor om trygghet, rättssystemets misslyckanden och samhällets ansvar för människor som far illa. Trots detta var det märkligt tyst i de stora amerikanska medierna. I över två veckor undveks rapporteringen, som om man inte riktigt visste hur man skulle hantera fallet. Misstanken att både förövare och offer har fel hudfärg går knappast att undvika. Det passar inte in i de stora mediernas världsbild. Om det varit omvända roller hade däremot händelsen omedelbart placerats i ett strukturellt sammanhang där saken tolkats som uttryck för maktordning.
Denna tystnad säger något om journalistikens tillstånd. När verkligheten inte passar in i de etablerade berättelserna väljer man att vända bort blicken. Det är ett mönster där vissa tragedier snabbt blir symboler och andra försvinner i tystnad.
Det som till slut bröt igenom var inte mediernas egen drivkraft utan kraften på internet. Videon från tåget spreds i sociala medier och människor började ställa frågor. Varför skrev ingen om detta? Varför fick vi veta mer om händelsen genom enskilda konton på nätet än genom tidningar och tv-kanaler? När trycket blev för starkt tvingades medierna att reagera.
I stället för att sätta människan i centrum reducerades hennes öde till en obekväm detalj i en berättelse man inte ville berätta. Det är i sig en tragedi. För journalistikens uppdrag är att skildra verkligheten också när den är svår att hantera, också när den inte går att använda som bekräftelse på redan färdiga sanningar.
Nu fick vi istället en debatt om nyhetsrapporteringen, och först då blir saken uppmärksammad. Det som skulle ha varit en sorglig nyhet blev en nyhet om att nyhetsrapporteringen inte fungerar.
Iryna Zarutska förtjänade att bli sedd. Hon förtjänade en rapportering som satte ljuset på hennes öde och de frågor som det väcker. När medierna valde att tiga var det till slut vanliga människor på nätet som såg till att sanningen inte gick att dölja. Och det borde vara en väckarklocka för alla som fortfarande tror på en fri och trovärdig press.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.