Den magra responsen på historikern Lars Trädgårdhs kulturkanon och den galna debatten efter Jessica Stegruds (SD) rader på X vittnar om att Sverige inte är redo att rädda sig själv. Motståndet mot det som brukar beskrivas som nationalism och patriotism är för stort – dessa uttryck som genom vänsterns styrka har fått en negativ innebörd. Att värna om det svenska har blivit fult. Men att vara svensk är något fint och bra, och det ska alla vara – svenskar alltså.
Låter det befängt? Det är befängt.
Enligt vänsterklägget var det fel att tycka det är märkligt att SVT bjöd in två personer med utländsk bakgrund för att diskutera svensk kulturkanon. Personerna var Lawen Redar, socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson – född i Sverige med kurdiska föräldrar som invandrat från Iran och Irak, numera bosatt både i Danmark och Sverige – samt kulturminister Parisa Liljestrand från Moderaterna, född i Iran med persiska föräldrar och inflyttad till Sverige som fyraåring. Tycker man det är underligt att SVT inte fann andra representanter att tala svensk kulturkanon är man rasist. Punkt.
Trots att vi alla numera är välmarinerade i svenskt vänstertänk kom den reaktionen ändå något plötsligt. Den allmänna debatten om invandring och migration har ju svängt från en lång epok av ”öppna era hjärtan” till en relativt enad front (med undantag av några små grönröda aktivistpartier) om ”stram invandring”. I detta kunde man se en förhoppning om sundare förnuft och en mer utbredd förståelse för massinvandringens sociala och kulturella inverkan på Sverige. Men vad vi bedrog oss. Omsvängningen har nu med all tydlighet visat sig vara både ytlig och falsk.
Det betyder att vi är tillbaka på ruta ett i migrationsdebatten. Det blev 2015 igen – samma förnekelse, samma vägran att se sanningen, samma feghet att prata om saker och ting för vad de är.
Att alltför stor invandring kan skada Sverige ekonomiskt är de flesta med på. Men att hög invandring kan påverka och förändra Sverige kulturellt är för många inte lika givet. Många vill inte erkänna att denna kulturella förändring äger rum, trots att kulturell omvandling är precis vad vänstern vill åstadkomma. Vänstern har heller aldrig dolt sin längtan att omforma Sverige. Massinvandringens kulturella påverkan är därför inte en olycklig bieffekt utan det önskade resultatet.
De som vill fördumma eller förringa kulturdebatten ställer alltid samma fråga: Vad är svensk kultur, egentligen? För en gångs skull kan vi numera avfärda den frågan ganska enkelt. Förutom vårt språk och territorium kan vi hänvisa till Lars Trädgårdhs kanon som listar hundra verk och företeelser som han tillsammans med sin arbetsgrupp bedömt vara särskilt betydelsefulla för svensk kultur och samhälle. Låt oss därför slutligen lämna den infantila frågan.
I frågan ligger också svaret. Vänstern ogillar sin egen kultur – andras kulturer är däremot alltid bra. Varför de gör denna åtskillnad förklaras aldrig, men logiken är enkel: är man vänster vill man ständigt förändra. Även bra saker ska ändras. Dåtid och historia är därför dåligt per definition – de representerar det statiska som måste bort. Eftersom kultur byggs på historia blir även kulturen något att förkasta. Ta Sverige: det var hyfsat bra, men Socialdemokraterna såg till att förändra det, vilket professor Lars Jonung tydliggjort vid ett flertal tillfällen. 60-talets stadsrivningar är andra exempel på samma mentalitet. Därför välkomnas utländska krafter okritiskt som något nytt och spännande – de representerar förändring. För att ge dem plats ignoreras svensk kultur, som systematiskt ifrågasätts och nedvärderas.
Mot denna bakgrund ska vi inte lyssna på vänsterns gaphalsar. Debatten handlar givetvis inte om huruvida Lawen Redar eller Parisa Liljestrand ”är svenskar eller inte” – det är bara ett försök att förlöjliga en i grunden viktig debatt, utan om vänsterns frenetiska målsättning att förringa den svenska kulturen. Vinner vänstern kulturkriget vinner de även Sverige, vilket i framtiden betyder ett Sverige som inte längre är svenskt. Den som nu ställer frågan ”vad är egentligen svenskt” får studera Lars Trädgårdhs kulturkanon.