Det sägs att vänstern äger kulturen. Men om den gör det så är det högerns eget fel – som inte engagerar sig på djupet. Här finns en tragisk självförstärkande effekt då kulturen blir allt mer vänster i takt med att folk till höger överger den. Detta skriver Jeremiah Karlsson.
Bokläsandet har inte varit så lågt som det är nu sedan 80-talet. Man kan fundera över orsakerna. En undersökning från Bokbarometern visar att många yngre i Sverige inte har tid att läsa (55 procent). Förutom tidsbrist upplever de även konkurrens från andra medier (45 procent). Kvinnor läser dock mer än män.
Samtidigt märker vi en nykonservativ strömning – en i huvudsak manlig rörelse, om vi ser till hur män och kvinnor röstar. Det debatteras offentligt om svensk kultur; i skrivande stund är det senaste som hänt att en svensk kulturkanon har skapats.
När svensk kultur kommer på tal, har jag märkt, är det ofta med ett tonfall av ilska eller nostalgi. Som om levande, svensk kultur som skapas just nu inte existerar.
Jag har länge tyckt att det ligger en djup ironi här. Varför vill de som värnar om svensk kultur samtidigt konsumera så lite kultur själva? Eller annorlunda uttryckt: Varför är högern så ointresserad av samtida kultur – av kulturartefakter?
Antingen får man förklara det idealistiskt, och säga att det speglar förlusten av djup, av själ, i samtiden (även bland Sverigevänner). Eller så är förklaringen materialistisk.
Litteratur, och konst generellt, brukar räknas till ett samhälles mjuka värden. Dessa är lätta att förbise, kanske i synnerhet för svenskar som har den sociala ingenjörskonsten som del av sin kultur. Inte alla förstår intuitivt varför man ska läsa poesi och skönlitteratur.
Det påstås ofta i högerkretsar att ”vänstern” äger hegemonin inom media och kultur. Det må vara sant, men det förstärks i så fall av högerns livsstil – om bokläsning prioriteras bort till förmån för annan media (som den här artikeln exempelvis).
Kultur ska beröra våra djupa känsloskikt. Men om ingen sådan kultur skapas för unga män och deras känsloliv hamnar vi i ett moment 22. Bland förlagen vågar man inte satsa på riskabla titlar – och männen exkluderas. De läser mindre, och ingen kulturskapare berör deras hjärtefrågor. Kulturen som skapas blir irrelevant för ett stort skikt av befolkningen.
När exempelvis romaner skrivs måste författaren förhålla sig till flera ramar för att inte väcka anstöt hos kulturkonsumenterna som köper böcker. Ideologiska ramar är bara en av många hänsyn som författare måste ta.
Jag har noterat tendensen många gånger. När jag som tonåring skrev mina första bokmanus konstaterade ett stort svenskt förlag att det inte tillhörde vanligheterna att, som jag, skriva skönlitteratur om frikyrkliga ungdomspastorer.
Jag skrev även ett manus om en ung huvudperson med ångest över predestinationen – en fråga som nog få unga läsare funderar över. Ångest har man ju över annat. Jag blev naturligtvis refuserad.
Bokutgivningen korresponderar mot förlagens tänkta publik, en tänkt efterfrågan.
Efterfrågan och vanan att läsa böcker hänger naturligtvis ihop. Hittar de unga på grund av tidsbrist och konkurrens från andra medier ingenting läsvärt, så formas marknaden efter deras frånvaro. De konsumerar då annan kultur än poesi och romaner.
Här står jag på mångfaldens sida. Jag vill se ett levande kulturskapande som även kan tilltala en yngre konservativ publik som funderar på sin identitet i den samtida svenska smältdegeln. Man ska inte bara behöva blicka bakåt, mot Tegnér eller Heidenstam.
Men vilka författare tar ansvar för att skriva detta nya? Och framförallt: vilka förlag ger ut sådant? Vilka kulturjournalister intresserar sig?
Vad de potentiella läsarna gör vet vi redan.
Författare