Nyligen höll Jimmie Åkesson sitt sommartal. Sitt 15:e, och som vanligt gjorde han det i sitt Sölvesborg. Som ledare för Sveriges näst största parti, och störst bland de fyra Tidöpartierna, borde hans tal ha nagelfarits i minsta detalj av varje svensk mediekanal. Men det gjordes inte. Mer intressant, tydligen, var att palestinademonstranter störde hans tal. Som om det var något nytt. De stör ju varenda lördag och har gjort det i snart två års tid.
Anledningen till att svensk media inte vill återge eller kommentera innebörden av Jimmie Åkessons tal är att det var för bra. Det var för träffande, med en beskrivning av Sverige av idag som få, med handen på hjärtat, kan ifrågasätta. Meningen ”Vi är många som är otroligt trötta på att behöva försörja människor från världens alla hörn” hade, om den sagts för fem-sex år sedan, lett till stora svarta rubriker. Idag möts den av total tystnad. Inte för att den är ointressant, utan för att den är träffsäker och har en bred igenkänningsfaktor. Många är väldigt trötta på att försörja andra – framförallt att tvingas försörja dem som har valt Sverige just för att bli försörjda.
Likaså när Jimmie Åkesson dissekerar Socialdemokraternas idé om att befolkningen ska tvångsblandas. Jimmie Åkesson konstaterar, som han har gjort många gånger tidigare, att Sverige har ”gigantiska problem” som är direkt kopplade till den höga invandringen och den politik som de gamla partierna har drivit i decennier. SD:s lösning är krav och anpassning för de som har valt Sverige. Socialdemokraternas är tvångsblandning. Även här säger Jimmie Åkesson det som många tänker: ”Socialdemokraterna och Magdalena Andersson, ni kan blanda er precis hur mycket ni vill, men dra inte in oss i era sossexperiment. Vi vägrar.”
Jimmie Åkesson menar dessutom att detta, tvångsblandningen, är nästa ”stora politiska strid”. Bara det är en intressant vinkel som en sund och oberoende, vilket svensk media så ofta hävdar att de är, mediekår borde ha lyft. Speciellt med tanke på att det är val nästa år. Men icke. De tre gapiga palestinademonstranterna var det tydligen mer intressant att skriva om.
Inte heller infinner sig paniken på till exempel DN:s eller någon annan vänsterredaktion när Jimmie Åkesson krasst slår fast att ”Sverige är inte byggt på invandring.” Kan de och de andra ha tappat stinget? Knappast. De vet bara att det inte längre går hem att kämpa för de gamla slagdängorna som hävdade det motsatta. Den tiden är förbi. Verkligheten har kommit ikapp. Sveriges drastiska och dessvärre dystra utveckling från ett homogent och tryggt land till ett mångkulturellt och mindre tryggt samhälle har undgått få. Många människors vardag har blivit påverkad av de gamla partiernas politik.
Så inte ens när Jimmie Åkesson säger att Sverige är ”svenskarnas land” blir han av media hånad eller ifrågasatt. Inte heller när han säger att vi ”värnar om vårt land”, med betoning på ”vårt”, och att med vår öppenhet som till och med Sverigedemokraterna vill skriva under på, måste det finnas en förväntan att vi ska få ”någonting tillbaka”. Jimmie Åkesson formulerar dessa krav med att alla ska lära sig ”vårt språk”, ta till sig ”våra” seder och traditioner, ska ha en vilja att försörja sig själva och uppfostra sina barn till goda svenska medborgare – där ordning och reda, laglydighet är grundläggande. Det får passera obemärkt, fast det som Jimmie Åkesson pratar om är inte integration i den bemärkelse som de flesta vill prata om utan assimilation – något som var tabu för inte så längesedan.
Jimmie Åkesson brukar vara tidningarnas klickbait. Men denna gång blev det för mycket av det goda. Han hade för många rätt. Hade fler som annars inte självmant brukar lyssna på Jimmie Åkesson fått hans tal presenterat och återgivit i svensk media, hade det gett SD en rejäl kick uppåt i opinionsmätningarna. Därför valde media att hålla tyst. Så mycket för svensk medias oberoende.