Växter och arter är viktigare än trafiksäkerheten

Riksväg 62 som går längs Klarälven riskerar att rasa ner i vattnet. Trafikverket har sedan 2011 varnat och vill förstärka vägen, men miljödomstolarna säger nej. Det är växter och arter som ska skyddas. Är detta ett skämt, undrar man. Nej – det är Sverige i ett nötskal, hur vansinnigt det blir när miljöaktivister får bestämma.

Riksväg 62 är inte unik i sitt slag. Flera andra vägbyggprojekt stoppas, försenas och fördyras av liknande skäl. Förbifart Stockholm är ännu inte klar på grund av ständigt nya pålagor om dagvattenhantering och tunneltätning. Planeringen av ombyggnaden av väg 940 vid Onsala har pågått sedan 2012. En mindre hackspettsart har satt käppar i hjulet. Först i höst, 2025, planeras vägbygget att starta. 

Miljödomstolen stödjer sig på lag. Men bakom lagar och förordningar ligger personer, grupperingar och organisationer som under lång tid frenetiskt har arbetat för ett samhälle där mänskligheten ska backa och bromsa den teknologiska utvecklingen. Det är givetvis inte uttalat så, men det är konsekvensen. Samtidigt vill samma personer ha billig mat, värme hemma och pengar över till annat än räkningar. Det säger de i alla fall. Så fort inflationen och el- och matpriserna skenar skriker de i högan sky.

Men hur denna mat ska produceras och transporteras, hur priserna ska hållas nere, hur de själva ska ta sig fram, hur värmen och elen ska bli till – det vill de inte diskutera utifrån verkligheten och faktabaserade förutsättningar. Skulle vi följa linjen enligt miljöaktivisternas önskemål, lever vi inte länge till. De vill inte laga vägar som riskerar att rasa – människor får dö, kryp och växter måste i första hand räddas. De vill varken ha vattenkraft eller kärnkraft, vilket innebär att de inte vill ha någon el alls, eftersom elnätet kräver stora turbiner för rätt balans. Fossilt bränsle är inte heller ett alternativ enligt samma grupp.

Man kan fråga sig vad deras tanke egentligen är. Ska vi alla flytta ut i kojor i skogen och leva på granskott, harsyra och myror? Nej. Det är sannolikt inte deras målsättning. Men det ligger nära till hands att tro det. De vill göra om städer till en plats med många bostäder men med lantliga inslag. Bilarna och parkeringsplatserna ska bort, till förmån för fler träd och buskar. Ingen vet vad det riktigt ska gå ut på eller varför denna omvandling måste ske. För den som önskar sig ett mer lantligt boende finns det just landet att flytta till. Till och med de vilda djuren vandrar nu förvirrat in på våra gator och torg när växtligheten i städerna ökar – djur som sedan måste avlivas. 

Miljörörelsen har gjort en del gott genom åren. Den har fått oss att förstå att en ren miljö är livsviktig. Vi har alla en skyldighet att ta hand om vår natur. Men när vi nu är nere på en låg nivå, när människovärdet likställs med mikroorganismer, så måste klokheten få träda in. Riksväg 62 i Värmland är en symbol för att det inte längre handlar om miljö och natur utan om aktivism.

Men det mest ironiska med Riksväg 62-historien är att så snart vägen har rasat – förhoppningsvis utan att någon förolyckas – kommer den att lagas. Då behövs inga miljödomstolsbeslut. Är det så Sverige ska drivas framöver? Att saker måste gå sönder för att klokskap åter ska kunna ta plats i beslutsunderlaget?