Att misslyckas är inte roligt, men än värre är att misslyckas när man haft en orättvis fördel. Då finns inga ursäkter längre. Men om man istället har en orättvis nackdel så har man oändligt med ursäkter. Man kan misslyckas hela livet och ändå se sig själv i spegeln. Detta förklarar varför det är så vanligt att folk klagar om hur diskriminerade de är. Det är ett privilegium att vara diskriminerad som färgad, kvinna, queer eller muslim.
Men kopplingen mellan framgång och privilegier ställer till med förvirring. Om man lyckas händer det lätt att ens framgång förklaras bort med privilegium, vare sig man har sådana eller ej. På samma sätt är det lätt hänt att folk antar att man är diskriminerad bara för att man misslyckas. Men detta är inte på något vis en nödvändig koppling.
En enkel modell över hur konkurrenskraftig en person eller grupp är består av två delar: skicklighet och privilegium/diskriminering. Om bara förmågan är tillräckligt stor så är det inget konstigt att den övertrumfar diskriminering, så länge denna inte är alltför brutal. På samma vis kan inte alla privilegier i världen dölja total inkompetens, åtminstone inte i långa loppet.
Föreställ er exempelvis att jag skulle tävla mot Usain Bolt i löpning. (Eller vem som nu har efterträtt honom som världsetta). Han skulle vinna enkelt. Men vad händer om han tvingades bära en ryggsäck på 10 kilo? Han skulle ändå vinna – trots denna diskriminering.
Sådant gör det svårt att avgöra vem som är diskriminerad av vem. Det förs ständigt fram nya anklagelser om att vissa grupper (kvinnor, HBTQ+, invandrare, muslimer och så vidare) skulle vara diskriminerade. Det ”bevis” som förs fram är att dessa är mindre framgångsrika på ett eller annat sätt. (Situationer där gruppen är mer framgångsrik än andra ignoreras). Män tjänar mer än kvinnor, alltså är det diskriminering. Etniska svenskar har lägre arbetslöshet än invandrare alltså är det diskriminering. Muslimer spränger oftare sig själva i luften, alltså är det diskriminering. Dessa argument har det gemensamt att de utgår ifrån att det enda som kan förklara olika framgångsgrad är diskriminering/privilegium.
Problemet är att det inte är sant. För som jag illustrerade med exemplet med Usain Bolt så finns det andra möjliga förklaringar till framgång. I princip oändligt många. Men för att hålla det enkelt, låt oss titta på fyra: skicklighet, intresse, arbete och kontaktnät.
Alla grupper och personer är inte lika skickliga. Detta är trivialt när man väl säger det rätt ut, men det måste ändå sägas. Jag vet inget om att vara läkare, mäklare eller rörmokare. Ofta har dessutom grupper olika naturliga fördelar – jag tror exempelvis att jag skulle ha svårt att klara mig på OnlyFans. Själva meningen med all utbildning är att införskaffa sådana här fördelar.
Sedan är det intresse. Alltså hur mycket man vill ha något. Även detta varierar. Trots skämtet om OnlyFans i föregående paragrafen så är det ingen större sorg för mig att jag inte har de talanger som krävs, eftersom jag vill andra saker. Men intressen skiljer sig mycket mellan olika grupper. Män brukar exempelvis av naturen vara mer ambitiösa, äventyrliga och statusfokuserade än kvinnor, vilket förklarar varför de dras till jobb som militärer och bolagschefer. Visst finns det kvinnor med sådana intressen – och de hittar man också i militären och bland bolagscheferna. Det är bara att det är mindre vanligt.
Sedan kommer arbete. Eller mer precist, tid. Hur mycket tid har lagts ned för att bli bra på något? Det är inte diskriminering att jag har långt mindre inflytande över Socialdemokraterna än Magdalena Andersson, eftersom hon har ägnat långt mer tid åt att skaffa sig ett sådant inflytande. På samma sätt är det inte konstigt att invandrare har svårare att klara sig i Sverige än folk som är födda här och vars förfäder bott här i generationer. Detta är inte diskriminering, utan bara ett resultat av att framgång kräver tid och arbete.
När det gäller kontaktnät så blir det mer kontroversiellt. Nog är det bra att känna folk för att slå sig fram här i livet. Och här är det svårare att säga något definitivt om diskriminering. Men då handlar det ändå främst om vem man känner, snarare än vilket ursprung man har. Sociala kontaktnät är svåra att bygga upp, men även de varierar som arbete, intresse, och skicklighet. Att tillhöra en viss grupp ger ett visst kontaktnät, vilket i sin tur ger en fördel. Detta är inte riktigt samma sak som att de som inte har detta kontaktnät behandlas illa – det är bara att ingen vet vilka de är. Shottaz och Dödspatrullen består främst av somalier, men vi kan inte bara utifrån det anta att de diskriminerar mot svenska arbetssökande. Sannolikt är det få svenskar som anmäler sitt intresse.
Sanningen är att det finns mer rättvisa i världen än vi gärna vill tro. Skicklighet och arbete lönar sig dessutom, även om man skulle stöta på (verklig) diskriminering. Samtidigt har vi människor rent naturligt ett gott öga till oss själva. Vi tror gärna att vi är bättre än vad vi är – och är bra på att skylla ifrån oss.
Sverige är inte ett diskriminerande land. Men vi är ett komplext land – precis som alla andra länder. Denna komplexitet gör det svårt att avgöra varför saker ser ut som de gör. Detta gör det lätt att lura i sig själv och andra att saker ser ut som de gör på grund av diskriminering.