När riksdagsledamoten och före detta socialdemokraten Jamal el-Haj på GP Debatt hävdar att ”mer invandring krävs för att rädda välfärden och framtidens pensioner” framstår det som ett dåligt skämt. Den som skrapar på ytan ser att detta inte är ett hållbart svar på Sveriges demografiska utmaningar. Det är inte ens ett inlägg som primärt syftar till att stärka välfärden. Det är en del i ett politiskt projekt där invandring och islam används som verktyg för att bygga nya väljarbaser.
Sverige har redan prövat den politik som el-Haj förespråkar. Under tre decennier har vi haft Europas kanske mest generösa migrationssystem. Resultatet är välkänt. Ett sysselsättningsgap på cirka 15 procentenheter mellan inrikes och utrikes födda, ett särskilt lågt arbetsdeltagande bland kvinnor från Mellanöstern och Nordafrika, samt en överrepresentation i bidragsberoende. ESO:s rapport Invandring och de offentliga finanserna (2018) visar att migration från låginkomstländer i genomsnitt ger ett negativt bidrag till de offentliga finanserna under livscykeln. Detta är alltså inte den pensionsräddning el-Haj utlovar. Det är en ekonomisk belastning.
Men de ekonomiska effekterna är bara ena sidan. Den andra är social sammanhållning. Välfärdsstaten bygger på tillit, en upplevelse av att vi tillhör samma samhälle, delar normer och kan lita på att andra bidrar. Denna tillit eroderas i takt med framväxten av parallellkulturer, klanstrukturer och islamistiskt inflytande i våra större städer. Segregationen blir inte en resurs, den blir en centrifug som sliter sönder det sociala kontraktet.
El-Haj framställer sig som en ansvarstagande röst för välfärden. Men vi vet att han samtidigt står bakom det nybildade Enighetspartiet, med inriktning på muslimska väljare. Hans utspel om invandring är därför inte värdeneutrala analyser. De är en del av en valstrategi. Det är i första hand ett försök att mobilisera nya väljargrupper, inte att lösa Sveriges demografiska problem.
Om Sverige ska klara framtidens välfärd krävs inte mer invandring, utan högre sysselsättning bland dem som redan finns här, bättre integration och en återupprättad nationell samhörighet. El-Hajs linje leder i motsatt riktning. Vi får större klyftor, försvagad tillit och ett politiskt landskap där islam och identitetspolitik ges ännu större tyngd.
Den svenska välfärden kan inte räddas genom att vi fortsätter fylla på med nya problem. Den kan bara räddas genom att vi försvarar det som byggde den från början. Sammanhållning, ansvar och en gemensam nationell identitet i kombination med företagande och arbetsmoral. Att förvandla invandringen till lösning är därför inte bara en missbedömning. Det är en strategi som skadar Sverige på djupet.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.