Skämt avslöjar ofta djupa hemligheter. Vi är sällan så kloka som när vi är (avsiktligt) dumma. Skämt kräver att både skämtaren och lyssnaren förstår något, samt att de vet att motparten också förstår. Vi människor är annars ofta hemlighetsfulla med vad vi vet, särskilt när det gäller kontroversiella saker som migration och klimat. Men i våra skämt blir sanningen lika tydlig som i en karikatyr.
Ett skämt jag stött på många gånger under åren och även själv använt mig av är: ”Jag älskar Sverige, men det får man väl inte säga i det här jävla skitlandet”. Detta sätter fingret inte bara på en utan två djupa sanningar om vårt land. För det första att det av alltför många anses fult att älska, respektera och vara stolt över Sverige. Med andra ord, att vara svensk nationalist. För det andra så visar skämtet också att många som älskar Sverige också hatar det.
Svenskar har ett närmast paradoxalt förhållande till nationalismen. Många är nämligen stolta över att de inte är stolta. Särskilt vanligt är detta på vänsterkanten. Där är man glad att Sverige är ett föredöme för vänsterfolk världen över, som det enda någorlunda socialistiska land som inte totalt kollapsat. Man är stolt över Olof Palme och Greta Thunberg och den massiva välfärdsstaten och obligatorisk pappamånad, och så vidare.
Men detta gör inte vänstern till nationalister. Eller åtminstone skulle de aldrig erkänna det. För nationalism anser de vara något fult – det är ju det där, ni vet, som Hitler var. Man är stolt över att man tillhör det minst nationalistiska landet i världen. Det är en antinationalistisk nationalism.
Med andra ord, vänstern är stolt över Sverige eftersom landet överensstämmer med deras ideal. Sverige är inte bra för Sveriges skull. Sverige är ett verktyg eller ett konstverk man byggt. Sverige är bra för att det är vänster.
Detta är lätt att förvirra med nationalism, men är faktiskt dess motsats. En nationalist älskar Sverige för att det är Sverige, inte för att det är vänster, höger, rikt, vackert eller för att dess ”namn flög ärat över jorden”. Kärleken får en ofta att kämpa för att ens land ska bli detta, men kärleken kommer först.
För vänstern är Sverige som en väldresserad hund. Väldigt användbar, särskilt för att impa på utländska vänsterkompisar. Men vad händer om hunden plötsligt skulle bli olydig? Iväg till veterinären för avlivning. Vänsterns nationalism är nöjets och nyttans nationalism, istället för kärlekens. Alltså inte nationalism överhuvudtaget.
Detta förklarar också varför vi som idag kallar oss nationalister eller patrioter eller Sverigevänner ofta verkar hata Sverige. För det stämmer ju – läs andra texter här på Samtiden, och lycka till att hitta något som hyllar Sverige. Men hur kan man älska något som ständigt gör fel?
Återigen handlar det om vilket förhållande vi har till vårt land. Om vi ser Sverige som ett verktyg eller ett husdjur eller ett konstverk så är det inte vettigt att tycka om det när det inte är som vi vill. Men om vi har ett annat förhållande till landet, ett som påminner om det vi har med familjemedlemmar, så blir det enklare att förstå. Det är fullt naturligt för barn att älska en förälder (eller ett fädernesland) även om denne beter sig illa. Kanske finns det alkoholmissbruk, psykiska problem eller socialism med i bilden. Kanske luras ”föräldern” av elaka syskon att vända sig mot det trofasta barnet.
Folk tror ofta att hat och kärlek är motsatser. Men det stämmer inte, vilket bevisas av att det går att både hata och älska på samma gång. Inte heller är kärlek en starkare form av gillande – att gilla och att älska är olika saker. Detta förklarar varför svenska nationalister nu både älskar och hatar Sverige, medan vänstern bara gillar utan att älska.
Det finns ingen motsägelse i att både älska Sverige och att anse det vara ett jävla skitland.