Det pågår en mindre ordstrid mellan Jimmie Åkesson och Liberalernas partiledare Simona Mohamsson om vem som älskar Sverige mest. Eller rättare sagt, Mohamsson vill hävda att hon ”älskar Sverige mer än vad Jimmie Åkesson gör”. Jimmie Åkesson opponerar sig: ”Jag tror inte man kan tävla i att älska Sverige. Det är rent av tramsigt att uttrycka sig så”, skriver han på X. Han vill hellre styra diskussionen till att handla om att svenskar de facto har ett mer legitimt skäl att älska sitt land – för de har bara ett land.
Simona Mohamsson, däremot, har ynnesten att älska och känna tillhörighet till mer än ett land. Jimmie Åkesson med flera har inte den förmånen. Men egentligen spelar det mindre roll vem som sitter på det tyngsta skälet. Låt oss istället enas om att båda, eller alla, har sin egen rätt att känna kärlek till detta land. Viktigare är att diskutera vad som händer med vårt Sverige när befolkningen förändras. För vad är egentligen substansen i ett land – marken vi går på, husen vi tittar på eller människorna vi möter? De flesta svarar nog, med en smula eftertanke, människorna. Och här börjar alla som älskar Sverige få problem. För landet kommer inte att vara detsamma om några år när dagens prognoser blir verklighet. Andelen svenskar kommer att stadigt krympa.
Enligt forskaren Tobias Hübinette kommer om knappt åtta år (2033) 50-55% av alla i arbetsför ålder (20-64 år) att vara av utländsk, och framför allt av utomeuropeisk bakgrund. Utöver att landet kommer att förändras än mer radikalt än vad vi har sett hittills kommer bland annat fler myndighetsbeslut att fattas i större utsträckning av människor som har utländsk bakgrund och annan kultur. Hur det kommer att påverka samhället och samhällsutvecklingen kan vi bara ana. Kommer vi alla vara ”lika inför lagen”, som är en av många rättsliga grundprinciper som vi har idag? Eller kommer vissa grupper att privilegieras? Inte för att det blir bestämt så, utan för att bakom varje beslut finns en mänsklig faktor med mänskliga känslor och egna intressen. Kommer vår jämställdhet att vara en självklarhet? Eller kommer vi att få se fler undantag än vad vi redan ser? Hur till exempel moskéer får bygglov för jättelika byggnader på kommunala markområden som man vet har till syfte att placera människor på olika platser utifrån vilket kön besökaren har, är enligt dagens mått underligt.
Andra källor som hänvisar till SCB-statistik anger liknande siffror. Städer som Stockholm och Västerås kommer 2034 att ha ungefär hälften av sin totala befolkning med utländsk härkomst. Orter som Helsingborg och Malmö kommer att ha betydligt högre andel. Redan idag har vi flera kommuner där siffran 50% av personer med utländsk bakgrund har passerats för länge sedan. Det gäller bland annat Botkyrka och Södertälje – och Malmö. I dessa kommuner är svenskarna redan i minoritet. Att tala om ett folkutbyte är de facto en realitet, och inte en myt.
Det finns säkert många som inte uppfattar denna utveckling som ett problem. Det har de givetvis sin fulla rätt att tycka. Den som är av annan uppfattning är bland annat Jimmie Åkesson. Det han säger måste dock väga tungt i debatten. Otvetydigt är det så att svenskar inte har något annat land än Sverige.
Frågan kan inte vara om det sker ett folkutbyte eller inte. För det kan vi konstatera att det gör det – i någon form, oavsett vad man vill kalla det. Istället borde frågan vara varför vi inte talar om det. Vad är det som hindrar oss från att diskutera att svenskarna håller på att förlora sitt eget land? Hade omvandlingen skett över en dag, hade vi alla enats om att det var en invasion. Då hade upprördheten och ilskan varit stor. Men nu när det sker över en tidsperiod på 20-35 år möts frågan med tystnad, skambeläggning och passivitet.
Vad hände? Har den socialistiska maktdominansen som har präglat Sverige i drygt 80 år eliminerat allt som man brukar kalla patriotism och nationalism? Eller har vi bara resignerat, i något slags svensk konsensustänk? Har vi accepterat Fredrik Reinfeldts syn att Sverige inte tillhör det svenska folk som har bott och verkat här i generationer, utan de som har kommit?
Det kommer en tid då Socialdemokraternas idé om att blanda befolkningen inte längre kommer att vara aktuell. När svenskarna väl blivit en minoritet i sitt eget land kommer frågeställningarna att förändras radikalt. Då handlar det inte längre om integration eller mångkultur, utan om något helt annat: Hur kan vi rädda kvar den svenska befolkningen? Hur bevarar vi det som en gång var Sverige? Men med svenskar i minoritet blir förändringen en omöjlig uppgift. För de som då bestämmer, saknar det nedärvda hjärtat för det svenska. De kommer med all sannolikhet ha helt andra prioriteringar. Intresset för att bevara det svenska kommer att krympa i samma takt som den svenska befolkningen.