En av nittonhundratalets höjdpunkter (eller lågpunkter): Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain står utanför 10 Downing Street och utropar ”Fred för vår tid!” Den senaste tiden har det tyckts som om historien upprepar sig, men med Vladimir Putin som Hitler och Donald Trump som Chamberlain.
Detta ger ett bra tillfälle att ställa en fråga: Är diktaturer bättre på utrikespolitik än demokratier?
Nog finns det gott om exempel på hur demokratier misslyckats med utrikespolitik. Tänk USA i Vietnam, Europa åren innan Ukrainakriget, och den redan nämnda Münchenöverenskommelsen. Idag finns en naiv slapphänthet med skurkregimer från Gaza till Tehran till Moskva till Beijing till Pyongyang.
Men samtidigt har diktaturerna också sina misslyckanden – demokratierna har trots allt överlevt hoten från nazism, kommunism och islamism. Kanske är det helt enkelt så att vare sig demokratier eller diktaturer är särskilt bra på utrikespolitik. Utrikespolitikens komplexa och slumpstyrda verklighet – ibland långsam som en glaciär, ibland snabbt som tsunami – är typisk för sådant vi människor har svårt att förstå oss på.
Men samtidigt är det tydligt att diktaturer har vissa fördelar just i utrikespolitik. Den första av dessa fördelar är långsiktighet. En demokrati kan ändra politik nästan närsomhelst. Ta den amerikanska omsvängningen om Ukraina när Trump återtog makten. Diktaturer kan istället fortsätta med samma utrikespolitik i evig tid. Tänk Sovjetunionens globala stöd för blodtörstiga kommunistregimer under hela dess existens, eller Japans sekellånga isolering under sexton-, sjutton- och artonhundratalet.
Trägen vinner, som man säger. Denna långsiktighet ökar också diktaturers pålitlighet. Om man allierar sig med en diktatur kan man vara ganska säker på att den som skrev under avtalet inte kommer att röstas bort i nästa val. (På gott och ont…).
Det handlar också om moral. En diktatur behöver inte rättfärdiga sin politik för folket. Diktatorn dikterar, och folket lyder. Västerländsk utrikespolitik har länge saboterats av pacifister och dylikt. Även om fenomenet är äldre så har det blivit extra tydligt sedan Vietnamkriget. Idag har vi palestinademonstrationerna. Västvärldens demokratier har länge fått kämpa med att många medborgare i praktiken agerar som förrädare. I en demokrati måste detta tolereras.
Detta är kopplat till diktaturers större kontroll över sina resurser. Trots att Europa och USA har ekonomier som är ungefär tjugo gånger större än Rysslands så är kriget ganska jämnt i Ukraina. Detta beror delvis på att Putin kan använda hela Rysslands makt, medan demokratierna knappt ids lägga några futtiga procent.
I detta resursutnyttjande har vi nyckeln både till att förstå diktaturernas fördelar och deras nackdelar. Ibland är det en fördel att ha kontroll, men långtifrån alltid. Att kunna använda hela sitt lands styrka ger stor makt, men också enorma möjligheter att klanta till det. En diktator är som en spelare vars fru ger honom tillåtelse att spela med 100 procent av hemmets tillgångar – en demokratisk ledares fru tillåter honom bara att spela med 5 procent. Det leder till större vinster, men också större risker.
Vad som är bäst beror på. När det gäller ekonomi är det bäst att inte ha kontroll. Den fria marknaden vet bättre än någon politiker, vilket förklarar varför demokratier brukar vara bättre på inrikespolitik. Men i utrikespolitiken kan man komma långt med råstyrka, fokus och våghalsighet. Speciellt när man möter fegspelande demokrater.
Ofta är dock detta något som leder diktaturerna till katastrof – alltså att de rikare demokratierna slutligen blir förbannade och gör mos av dem. Detta var vad som hände under andra världskriget.
Låt mig avsluta med lite historisk kuriosa – Neville Chamberlain visste vid Münchenöverenskommelsen att Hitler inte var att lita på. Men han visste också att västmakterna inte var redo för krig. I stor utsträckning då deras fria röstberättigade medborgare ännu inte var tillräckligt arga. Chamberlain tvingades alltså bida sin tid – fram till att Hitler slutligen spottade demokratierna i ansiktet en gång för mycket.
Vi får hoppas att något liknande sker i Ukraina. Förhoppningsvis innan Putin tar Kiev.