Av politiska skäl introduceras ständigt nya ord, och gamla förbjuds. Men den underliggande verkligheten ändras inte bara för att språket gör det, skriver Linn Johansson Leinonen.
USA, 1960-talet, hippierörelsens frammarch. Det blev inte längre ok att använda uttryck såsom ”Nigger” eller ”Retard” och självcensuren började växa fram bland den amerikanska befolkningen. Allt mer började detta sprida sig till Europa, och Sverige ska som vanligt vara i framkant i att minska stigman för minoriteter och vad vänstern kallar ”utsatta grupper”.
Missförstå mig rätt nu, jag menar inte att vi behöver gå tillbaka till femtiotalet, då språk utvecklas kontinuerligt i ett naturligt flöde och kommer att fortsätta att utvecklas allt eftersom befolkningen i landet gör det. Det här är dock inte en naturlig utveckling.
Årtiondet var åttiotalet och kravet i Sverige på censur av svenskarnas språkbruk ökade, och på nittiotalet exploderade det till att även myndigheter och forskning skulle förhålla sig till dessa regler. Handikappad blev funktionsnedsatt, som sedan blev funktionsvarierad, för att till sist bli ”funkis.” Detta har vi kunnat se i alla avseenden där en minoritet är involverad. Invandrare blir utrikesfödda eller ”nysvenskar” och transvestiter blir transpersoner. Ja, termerna byts ut allt eftersom, men frågan är om det egentligen minskar stigmat?
Anledningen till att ordet ”invandrare” blev negativt förknippat är ju såklart för att problemet med invandringen är tydligt. Invandrare är överrepresenterade i kategorin våldsbrott, och gängmiljöer är i stort nästan exklusivt invandringskopplade. Det är därför ordet invandrare är stigmatiserat, inte för att det heter ”invandrare”. De hade kunnat kalla dem ”änglabarn” om de hade velat, men anledningen till att det finns ett stigma överhuvudtaget kvarstår och roten till det ignoreras.
Nu har detta börjat sjunka in hos vänstern, så istället för att ha ett fastställt namn på något ska man nu fråga individerna själva vad de vill bli kallade. Vill en transperson kalla sig för ”glitterdrottning” så ska detta respekteras och hädanefter ska personen kallas för just detta. Vi får alltså inte längre ha namn på grupper eftersom vissa individer inte känner att de passar in i det namnet, för att de inte gillar själva namnet. Det är ju helt absurt!
Vi kan inte anta att en person är en han eller hon, för personen kanske föredrar ett påhittat ord såsom ”donk” (mitt påhitt, men ni förstår vad jag menar.) En dvärg är inte en dvärg, utan en kortväxt person eller vad nu annars personen vill kalla sig. Vi lever i en värld av sagor och troll där alla kan hitta på vad de nu vill att andra ska tro att de är och samlingsbegrepp anses fult.
Varför tar jag då upp diktaturer i rubriken? Det är väl ändå inte brottsligt att säga fel ord? Fast jo, det är det ju. Under lagen om hets mot folkgrupp kan du åtalas om du uttalar dig i en nedsättande ton mot någon som har en annan ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, religion, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Det är alltså inte bara ett problem med cancel-kultur, utan även att vi inte öppet får bruka vårt språk efter behag. Det handlar då inte om dödshot eller annat som kan vara direkt kopplat till fara för livet, utan går jag fram till en mörkhyad person och kallar denna för ”neger” kan jag dömas till upp mot två års fängelse.
Detta innebär i praktiken att någon kan anmäla dig, med fängelse som följd, för att de känner sig kränkta av dina ord. Jag har skrivit tidigare om min nära vän som jag då kallade för Ahmed. Jag och Ahmed skämtar konstant om att jag är en kroknäsa då jag är judinna, och jag skämtar om saker relaterade till att han är arab. Vad hände med tiderna då man kunde få vara lite okänslig? Vad hände med tiderna då man kunde vara lite klumpig eller kanske till och med (hör och häpna det otänkbara nu) tycka olika? I en demokrati är det väl ändå min rätt att få tycka illa om vissa grupper så länge jag inte agerar på detta?
Hur skiljer sig detta egentligen mot den censur vi ser i islamistiska eller kommunistiska diktaturer? Både i Sverige och i dessa länder kan jag åtalas för mina ordval. Detta gäller även i lagen och bland folket. Cancel-kulturen har spillt över i rättsväsendet och detta ser jag som problematiskt. Kanske är det dags att slopa lagen om hets mot folkgrupp, och istället använda andra lagar såsom olaga hot eller skadegörelse som rubrik med möjligheten att ha hets mot folkgrupp som en försvårande omständighet? Jag är i alla fall less på att inte kunna öppna munnen bland vänstern utan att få skäll för att vara en fascistfitta.
Linn Johansson Leinonen (SD)
Politiker och samhällsdebattör
Följ Linn på Facebook HÄR