Frankrike stoppade tillfälligt evakueringar från Gaza efter att en palestinsk student avslöjats med att hylla Hitler och sprida grovt judehat. Händelsen är i sig chockerande, men än mer avslöjande är den politiska blindhet som gör att sådant kan ske. Att inte förstå att antisemitismen är både djupgående och ideologiskt driven är naivt.
Nour Attaalah anlände till Frankrike den 11 juli med ett stipendium för att studera vid det prestigefyllda Sciences Po i Lille. Kort därefter avslöjades att hon på sociala medier delat explicita antisemitiska budskap, bland annat en bild av Adolf Hitler tillsammans med uppmaningar att döda judar. Inlägg som, enligt inrikesminister Retailleau, bara tog två minuter att hitta för den som brydde sig om att leta. Trots detta passerade hon utan problem säkerhetsgranskningar från både franska och israeliska myndigheter. Här blottas en av de mest grundläggande bristerna: blind tilltro till rutiner och formella processer, där alla antar att någon annan redan gjort jobbet. Resultatet blev att en person med öppet judehat gavs statligt finansierat stöd och tillträde till ett av landets mest prestigefyllda lärosäten.
När skandalen blev känd agerade regeringen snabbt. Evakueringarna från Gaza frystes, redan anlända personer skulle genomgå nya kontroller och Attaalah fick med Qatars hjälp lämna landet. Utrikesminister Barrot beskrev hennes uttalanden som oacceptabla och oförenliga med franska värderingar. Marine Le Pen kallade händelsen en skandal som visade att säkerhetssystemet är ett såll.
Men de hårda orden förändrar inte att skadan redan var skedd. Regeringens åtgärder var i huvudsak symboliska. Ett tillfälligt stopp, en tillfällig skärpning. Den centrala frågan är varför systemet misslyckades redan från början, och varför det saknas en politisk vilja att tala klarspråk om varifrån mycket av det mest aggressiva judehatet faktiskt kommer.
Antisemitismen i dagens Frankrike har flera rötter, men en betydande del är islamistisk. Den är nära knuten till en ideologi som inte bara hatar Israel utan också ser judar som fiender per se. I Mellanösterns politiska retorik är detta en bärande tanke, och den har följt med genom migrationen. Den manifesterar sig i moskéer där extremistiska predikanter citerar koranverser och hadither lösryckta ur sitt sammanhang för att legitimera våld mot judar, i skolmiljöer där judiska barn trakasseras och i vardagslivet genom hot, glåpord och attacker.
Många av de mest uppmärksammade fallen av antisemitisk terror i Frankrike de senaste decennierna har haft islamistisk bakgrund. Mordet på den judiske läraren Ilan Halimi 2006, skolattacken i Toulouse 2012, Hyper Cacher-terroristen som mördade fyra människor i Paris 2015. Samtliga gärningsmän var inspirerade av jihadistisk propaganda. Även den mer vardagliga antisemitismen, som inte leder till mordrubriker, är starkt präglad av samma tankegods. Judiska elever i Paris förorter vittnar om att de tvingas dölja sina symboler och ibland lämna sina skolor efter hot från muslimska klasskamrater.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Under 2024 registrerades nästan 1600 antisemitiska handlingar, och många av de våldsamma incidenterna har förövare med islamistisk bakgrund. I augusti 2025 vandaliserades det parisiska kontoret för det israeliska flygbolaget El Al med röd färg och slagord som hyllade Hamas. Bara månader tidigare hade Orléans överrabbin och hans son attackerats fysiskt på gatan. Attacker mot synagogor, judiska skolor och butiker är återkommande och ofta kopplade till våldsamma demonstrationer med starkt islamistiskt inslag.
Trots denna verklighet undviker stora delar av den politiska eliten att tala öppet om islamistisk antisemitism. Man talar hellre i vaga termer om ”hatbrott” eller ”extremism” än att peka ut de ideologiska rötterna. Resultatet blir en självförvållad blindhet där det mest akuta hotet mot judiskt liv i Frankrike reduceras till en rad isolerade incidenter, i stället för att ses som en sammanhängande rörelse.
Frankrike gjorde rätt som agerade när fallet Attaalah blev känt, men det är inte förebyggande vaksamhet, Det är reaktiv brandsläckning. I en tid när islamistisk propaganda sprids via sociala medier på några sekunder är politisk självbelåtenhet en direkt fara. Den som vägrar se och namnge problemet innan det exploderar bär ett ansvar när det sker.
Carl Eos har gett ut romanen Utanförskap – En berättelse om främlingar under pseudonymen Teodor Gustafsson.