När Barack Obama besökte Stockholm så skrev Gustaf Kasselstrand – då Sverigedemokrat men nu ledare för Alternativ för Sverige – att han ”hellre välkomnar Vladimir Putin till Sveriges huvudstad”. Nu var detta visserligen nästan tio år innan invasionen av Ukraina, men i vissa högerkretsar har Putin förblivit populär – Sverigedemokraternas riksdagsledamot Roger Richthoff blev politiskt vilde efter att ha tackat Putin för invasionen.
Man ska inte överdriva det stöd Putin har på den svenska högerkanten. AfS har noll komma någonting av rösterna, och både Richthoff och Kasselstrand fick som sagt lämna Sverigedemokraterna. Det är tydligt att Sverige som helhet och även den svenska högern har starkare Ukrainasympatier än de flesta europeiska länder, där även stora högerpartier ofta relativiserar Putin.
Men det är ändå viktigt att förstå vad dessa sympatier handlar om. Särskilt som det även förklarar mycket av vänsterns Hamaskramande.
I grunden handlar högerns sympati för Putin inte om Putin. Istället handlar det om inrikes utrikespolitik, där man ser att folk på vänsterkanten ogillar Putin. Därför antar man att han är bra. Men min fiendes fiende är inte nödvändigtvis min vän.
På vänsterkanten är denna logik (eller brist på logik) långt vanligare. Det förklarar det ständiga svärmeriet för diverse blodtörstiga islamistiska och kommunistiska rörelser världen över, nu senast Hamas. Eftersom dessa är emot västerländska värden, ”kolonialism”, kapitalism och vita människor så antas de vara helgon. Att dessa rörelser sedan skiljer sig från vänstern när det gäller exempelvis HBTQ-frågor är lätt att blunda för. Det hela görs lättare av att det är avlägsna saker som man egentligen inte vet så mycket om. De används som tillhyggen i inrikespolitiken.
Högerputinismen fungerar på samma sätt. Man ser att Vladimir Putin är antiwoke. Han talar om kristendomen och traditionella värderingar och nationalism. Man ser att han – till skillnad från de flesta västerländska ledare – inte är totalt patetisk. Man ser att vänstern hatar honom, vilket är bra.
Problemet är att även om Putin inte är woke så finns det gott om andra sätt man kan ha fel på här i världen. Vi ska inte svänga så hårt för att undvika det ena vägdiket att vi kör ned i det andra.
Låt oss titta närmare på Putin: när det gäller ekonomin så är han en cynisk kleptokrat. När det gäller nationalism så är Putin inte nationalist överhuvudtaget, utan en rysk imperialist som trampar på andra nationer. Hans tal om kristna värderingar är ren och skär populism. Den ryska kyrkan är bara ett verktyg för honom.
Den politiska indelningen i vänster och höger är praktisk på så vis att den är enkel. Men vi får inte glömma att verkligheten är långt mer komplex. Att Putin inte är vänster betyder inte att han är höger. Åtminstone inte på så vis att han är höger i den mening vi svenskar menar när vi säger att någon är höger. Han är inte ”som vi”.
I slutändan handlar det här om att vi inte ska låta oss förblindas av hat. Ja, det är frestande att anta att allt vänstern hatar är fel. Faktiskt så är det ofta en bra tumregel – om jag hör att Jonna Sima hatar Herr X så antar jag snabbt att Herr X är ett helgon trots att jag inte vet vem han är. Ofta har jag till och med rätt i det. Men ”ofta” är inte ”alltid”.
Att förblindas av hat är något av en vänsterspecialitet. Det är inget vi på högerkanten bör efterapa.