Det var många decennier sedan västvärldens mediebolag såg på Israel med välvilja, men trycket har trappats upp sedan krigsstarten 2023. Just nu ser vi dessutom ännu en topp kopplad till Israels kontroll av matleveranserna till Gaza.
På högerkanten klagas det mycket på traditionella mediebolags opartiskhet – eller snarare deras brist på opartiskhet – och hur de ofta helt okritiskt repeterar Hamas-propaganda. Och visst är det vidrigt. Men något det inte verkar vara är effektivt.
Trots kritiken fortsätter Israel kriget, och Hamas nöts sakta ned. Matförsörjningen i Gaza är fortsatt under Israels kontroll, och det senaste är att man planerar att tömma Gaza stad.
Visst talas det om sanktioner mot Israel, som det debacle som nu plågar Moderaterna, men dessa är främst symboliska. Faktiskt verkar åtminstone Sveriges handel med Israel öka, trots krav på bojkott. Det demonstreras ständigt på västerländska gator, men det verkar inte finnas någon starkare motvilja mot Israel bland majoritetsbefolkningarna. Hatet är segregerat till vänsterfolk och invandrare.
Inte heller verkar israelerna själva ta intryck. Visst talas det om att Benjamin Netanyahus dagar som premiärminister är räknade, men det har de varit sedan kriget började. Och än fortsätter räkningen. Även om Netanyahu skulle falla så är stödet för kriget och att få hem de 20 kvarvarande gisslan fortfarande starkt. Faktiskt så verkar det vara just hans krigspolitik som håller kvar den även i Israel kontroversielle Netanyahu vid makten.
Även om många västerländska ledare kritiserar Israel så finns ingen vilja att gå bortom det symboliska, som att erkänna Palestina. Det enda land som skulle kunna ha ett starkt inflytande på Israel är USA, och med Donald Trump i Vita huset lär stödet stå starkt. Trump har sin egen konflikt med medieetablissemanget, så han lär snarare se deras kritik av Israel som en rekommendation. Min fiendes fiende är min vän.
Det som driver hatet mot Israel i väst verkar alltså inte vara media. Snarare är det demografin. De länder med mest invandring från islamiska och arabiska stater har föga förvånande mest hat mot Israel. Detta har indirekt lett till att vänstern har dragits med, då dessa grupper överlappar med varandra. Nog är detta en oroväckande och långsiktig förändring, men den är inte direkt kopplat till anti-israelisk rapportering i media. Vänstern och invandrarna hatar inte Israel eftersom medierna säger till dem att göra det – snarare är det tvärtom så att medierna dras med i vänsterns hat.
Länge har västerländska stater och politiker varit livrädda för vad etablissemangsmedia som DN och SVT i Sverige eller New York Times i USA ska skriva om dem. Men detta biter tydligen inte på Israel.
Medierna är fortfarande mäktiga, men kriget i Gaza visar tydligt att de inte har den makt de en gång hade. Kriget fortsätter, och Benjamin Netanyahu ger bildligt talat långfingret till medieetablissemanget. Detta är en del av en större trend – det främsta exemplet på detta är Donald Trump.
Men hur länge kan detta vara? Är det så att Israel långsiktigt river sitt stöd i väst? Nja. Sannolikt lär rapporteringen från Gaza minska – delvis eftersom Hamas nöts ned och striderna avtar, men också för att det blir tråkigt att rapportera om samma saker hela tiden. Media har vid det här laget övertygat alla de kan övertyga.
Problemet är också att sådana här mediala attacker är något som skär åt båda hållen. Det kostar i förtroende att attackera Israel, åtminstone om man gör det på ett sätt som uppfattas som orättfärdigt. Det har avslöjats alltför många skandaler om manipulation i Gazarapporteringen, och flera ”journalister” i Gaza har avslöjats som Hamas-medlemmar.
I slutändan bygger medias makt på att folk är rädda för dem. Om ingen bryr sig om att DN skriver elakheter om den så har DN ingen makt överhuvudtaget. Detta handlar inte nödvändigtvis om respekt eller politisk övertygelse. Särskilt här i Sverige har även de som hatat DN varit rädda för tidningen, och särskilt Moderaterna har ofta slagit knut på sig själva för att undvika Wolodarskis vrede. Moderaterna långa tvekan om massinvandringen och alliansen med Sverigedemokraterna är det bästa exemplet.
Statsminister Ulf Kristersson verkar fortfarande lida av denna skräck, om hans agerande angående handelsavtalet med Israel är något att gå på. Men som Donald Trump och Benjamin Netanyahu visat så är detta en strid man kan ta – och vinna.
Det ser ut som om Israel nu inte bara besegrat Hamas, Hizbollah och Iran – utan hela det västerländska medieetablissemanget.