Nog har mycket gått fel i Sverige de senaste decennierna, men det är inget jämfört med vad som hade kunnat gå fel om tokvänstern fått härja obehindrat. Vi bör inte glömma att vara tacksamma för de katastrofer vi förhindrat, skriver Sverigedemokraternas Tomas Brandberg.
Tänk om tokvänstern och miljörörelsen hade fått bestämma? Alltså inte bara sätta agendan och påverka besluten på det sätt man faktiskt har gjort, utan fullt ut? Det finns ett uttryck ”be careful what you wish for”, som passar in ganska bra här. Den här diskussionen gäller egentligen Västeuropa och EU i ett lite större perspektiv, men Sverige är väldigt illustrativt, inte minst eftersom våra makthavare mer än många andra har låtit sig påverkas av det vänsterliberala narrativet.
Till att börja med hade den militära avrustningen i Europa gått mycket längre. Många europeiska Nato-medlemmar, liksom Sverige före medlemskapet, lät sina försvarsutgifter sjunka till farligt låga en procent av BNP i trygg förvissning om att USA skulle stå för säkerheten. Europa är just nu en svag spelare på den internationella arenan, så fundera på hur det hade sett ut om den vänsterorienterade fredsrörelsen hade fått driva sin linje hela vägen. Vi hade inte kunnat erbjuda Ukraina något militärt stöd och dessutom själva stått helt eller nästan helt utan försvar. En mycket obehaglig tanke.
Energipolitiken skulle ha varit ett ännu värre kaos om klimatvänstern hade fått diktera villkoren helt och hållet. Vänsterns narrativ har gått ut på att vi klarar oss utan både kärnkraft och fossila bränslen. Steg har tagits i den riktningen med avindustrialisering som följd. Det tydligaste exemplet är Tyskland som stängde all kärnkraft, i Sverige nöjde vi oss med att stänga varannan reaktor. Sålunda försvinner industrier från Europa och återuppstår i Kina, där nya kolkraftverk öppnar på löpande band.
Som nån sorts tragikomisk twist på det hela så säljer Kina vitala komponenter till solkraft, vindkraft och eldrift till oss. Europa är knarkaren, Kina är langaren och vi själva fattar inte ens vad som händer, utan låtsas som att vi är någon sorts föredöme. Och då har vi alltså bara delvis genomfört miljövänsterns agenda, förstörelsen är ju inte total.
Industripolitiken skulle – också – ha varit kaos, ja förutom att det inte hade funnits någon tillförlitlig elproduktion. Den vänsterliberala politiken är att med miljöregler försvaga den existerande basindustrin vi har kring skogs- och gruvnäring och istället utveckla planekonomiska luftslott som Stegra, Hybrit och Northvolt. De här projekten rasar nu som korthus eller läggs diskret i malpåse.
Att låta exempelvis Miljöpartiet utan politiska motkrafter genomdriva sina idéer är förstås bara något av ett tankeexperiment. Trots allt är en demokrati så att säga ”vaccinerad” mot de allra värsta idéerna. Oppositionen, opinionen och väljarna säger i något läge stopp.
Men migrationspolitiken i Sverige mellan 2011 och 2015 visar ändå hur illa det kan gå. Rödgröna partier och media var pådrivande hela vägen till kraschen hösten 2015 och har därmed ett enormt ansvar för den segregation och splittring som tyvärr sätter sin prägel på samhället idag. Ett stort ansvar faller förstås också på Alliansen, som under sin andra mandatperiod nästan helt och hållet abdikerade från sin roll som motvikt till tokvänstern på det här området. Men kom ihåg att vänsterns kritik under kritiska skeden av den här episoden var att migrationspolitiken inte var tillräckligt liberal.
Med vänstern vid rodret hade biståndsmiljarderna flödat till Hamas och Hizbollah och Annie ”30-miljoner-invandrare” Lööf hade med glittrande ögon gjort comeback som migrationsminister. Något skydd av NATO hade vi givetvis inte haft och nu räcker det alltså att vända sig till Socialdemokratins vänsterfalanger för att höra krav på utträde ur Nato.
Satsningarna på rättsväsendet hade uteblivit och samhället hade, inte minst med kaosartad migration, stått handfallet när klaner och organiserad brottslighet tog över storstädernas förorter. Alltså fler och större segment av samhället än vad som redan är fallet.
I ett samhälle där alla har rätt till allt har till slut ingen rätt till något, historiska exempel på detta saknas inte. Välstånd och välfärd blir ett privilegium för samhällets elit.
Vi ska med andra ord vara väldigt glada över att politiken haft sina vuxna i rummet. Alldeles för få ibland och utan den uppslutning från väljarna som egentligen skulle behövas, men ack så nödvändiga.
Tomas Brandberg
Teknologie doktor & politiskt sakkunnig hos Sverigedemokraterna