Nog finns det många dumheter i vår tid, men för det mesta är det nya versioner av uråldriga och högst mänskliga dumheter. Klimatfrågan är en vanlig undergångsprofetia, den svällande byråkratin gammal hederlig korruption, och massinvandringen förklaras enklast av att mäktiga människor som själva inte drabbas föredrar att känna sig snälla snarare än att vara snälla. Men något som får mig att misstänka att jag hamnat i Underlandet är transfrågan, och det som övertygar mig om att jag faktiskt gjort det är män i kvinnosporter. Här har vår tid gjort något jag trodde var omöjligt – att uppfinna en helt ny dumhet.
Låt oss komma ihåg hur nytt detta är. Så sent som 2019 läste jag en artikel rubricerad ”Will women’s sports cease to exist?”. Även om det var en bra artikel så tyckte jag att den var klart överdriven. Kanske fanns det några exempel på hur transidrottare tagit titlar, medaljer, pallplatser och stipendier från kvinnor, men nog skulle det snart åtgärdas? Vi kunde omöjligt vara så dumma att tillåta det. Ja, visst har de ”vänsterblivna” en del märkliga idéer, men nog finns det gränser? Vi ska inte bli de konspiratoriska högertroll vi så ofta karikeras som, tänkte jag.
Men jag hade fel – transidrottare var inget vi kunde vifta bort. Eller åtminstone har det tagit mer än ett halvt decennium att göra det. Kvinnosporterna har dock som tur är inte slutat att existera, och nu börjar det svänga ordentligt. De bästa exemplen är hur Donald Trump slog ned på transidrotten som en av sina första handlingar som president, och hur den brittiska Högsta domstolen nyligen fastslog att definitionen av ”kvinna” rent juridiskt bara inbegriper de som är födda som sådana. Men det tog lång tid, och skadan var stor.
Hur kan någon tycka att det är en bra idé för biologiska män att tävla mot kvinnor? Som Caitlyn Jenner (tidigare Bruce Jenner och olympisk guldmedaljör i tiokamp tweetade år 2022: ”Det är inte transfobiskt eller anti-trans, det är SUNT FÖRNUFT”. Men tydligen är sunt förnuft en bristvara i vår tid. Tänk på cyklisten Veronica Ivy som står huvudet högre än sina kvinnliga konkurrenter, eller flickor som skadas när de tacklas av män, eller när vinnande transpersoner antingen möts av burop eller tystnad.
Jag föreställer mig att transfrågan i allmänhet och transpersoner inom sport i synnerhet blir det som vår tidsålder blir ihågkommen för. Om man idag frågar någon hur det var för hundra år sedan så får de en mental bild av ”det glada tjugotalet”, jazz, glitter, flappers, nattklubbar och Den store Gatsby. Om vi år 2125 frågar folk om 2025 så får de nog en mental bild av en gigantisk skäggig transperson i läppstift och klänning som gör mos av en kvinna genom att hoppa upp och ned på henne. Jag föreställer mig att jag på gamla dar kommer att sitta på ett ålderdomshem och trött försöka förklara för fnittrande tjugofemårig vårdpersonal att det var få som egentligen tyckte att transpersoner i kvinnosporter var en bra idé.
Men vad är det då som har hänt? Varför tillåter vi något så urbota korkat? Jag tror att det är ett typexempel på makt utan ansvar. Det spelade ingen roll att majoriteten var emot, eftersom de med makt var för. Det finns få bättre exempel på klasskillnader i vårt moderna samhälle, och det visar tydligt vilka som hade makten.
Jag hade först tänkt avsluta denna text med orden: ”Aldrig har så få förstört så mycket för så många.” Men med tanke på hur många miljoner som mördats av galna eliter i Kina, Sovjet och Tyskland bara under nittonhundratalet så vore det klart överdrivet. Men det följande kanske gör det: Aldrig har så få utsatt så många för en sådan absurditet”.